Blå är den varmaste färgen 2013

Filmen är i stort sett helt perfekt. Jag tror inte att man kan komma längre i gestaltande fiktionellt spel. Léa Seydoux och Adèle Exarchopoulos går så långt som jag kan tänka mig att man kan göra som skådis när det gäller att förmedla känslor, liv, smärta, glädje och sorg. Klassdramat är genomlyst på mängder av plan, så jag lämnar det här. Istället skulle jag vilja upprätthålla mig vid sexscenen, som jag tycker att är det enda som inte funkar i filmen. Varför? Nej, det handlar inte om nakenheten, längden, köttets lus, kameraarbetet, eventuell manlig blick, att det skulle vara mjukporr eller moralism. Nej, det handlar om att scenen saknar det som hela resten av filmen bygger på och gör den genialisk - ordet här använt i dess sanna och rätta betydelse - nämligen konflikt. Varenda scen i filmen bygger på perfekt gestaltad maktkamp och spänning. Men i sexscenen glömmer Abdellatif Kechiche bort det som gör filmen unik. Scenen bara pågår. Efter tjugo sekunder har scenens essens kommit fram - dvs att de har ett bra ligg och kan tända kärnkraftverk på energin mellan sig - men sen bara fortsätter scenen utan att utvecklas. Det känns som att Kechiche håller ut på den mer av pr-mässiga skäl än berättarmässiga. Hon zoomar in i köttet mer för att skapa ett franskt cineastiskt debacle än driva karaktärerna framåt. För det är nyanser, hudlösheten, de vibrerande komplexa känslorna som är filmens absoluta storhet. Det tycker jag saknas i den helt scenen, då den är helt monoton. Med den scenen ur vägen kan jag bara konstatera att de resterande minuterna av detta tre timmar långa epos är briljanta. Jag måste också framhäva smink och kostym. En detalj som verkligen höjer filmens nakenhet och hudlöshet är att de två huvudskådisarna inte är makade eller fixade. Håret är tovigt, kinderna röda och ögonen rödgråtna. Det är som Kechiche skalat bort all filmisk rekvisita, skrapat bort filmens fiktiva lögn för att på så sätt skapa en verkligare berättarmässig illusion - baserad enbart på skådespelarnas känslomässiga gestaltning. Istället för tekniska och filmiska trix är det mänskliga själsliga egenskaper som lyfts fram. Allt annat än nyans och uttryck i känslor är förlagt till bakgrunden. Med Svart venus i bagaget - också det ett mästerverk - och Couscous där han verkligen briljerar i naturalistiska spel och scenografi ska det bli extremt intressant att se vad hans nästa projekt blir.