Black Beauty 2020

Vildhästen Black Beauty är ny i livet och njuter fullt av att galoppera fritt över de solstänkta vidderna. Men när hon nyfiket men oavsiktligt exponerar flocken för de sluga hästfångarna, är friheten ett minne blott. Beauty slits från sin mor och ur hennes berättarperspektiv hör vi ”det här var sista gången jag såg henne”. Tio minuter in och det är redan hjärtekrossande uppbrott som vi får bevittna.

Black Beauty har ändå turen med sig när hon får ta plats i hagen på en fin, något underfinansierad gård. Men hon är fortfarande vild; och den unga och nyligen föräldralösa Jo (Mackenzie Foy) tar - med alla andras skeptiska ögon i nacken – på sig utmaningen att försöka bygga upp ett förtroende sinsemellan henne och Beauty. De två hittar en frustrerad förståelse hos varandra, men faran lurar kring hörnet både i form av väloljade eldsvådor och bortskämt elaka rikemansungar.

När jag var mindre så gick den tecknade ”Black Beauty” (1995) varm i vår VHS-bandspelare. Jag var aldrig en hästtjej, men jag skulle nog kunna recitera varenda scen i den färggranna företrädaren. Egentligen var hästen Black Beauty (svensk titel: Vackre Svarten) inte ens särskilt ny på den tiden – romanen om den svarta hästen med den vita diamanten på mulen härstammar ända ifrån 1800-talet, då i England istället för den amerikanska söder som Disney nu bjuder oss på.

2020 års version av filmen förs fram helt hållet ur hästens perspektiv, och med en voice-over som berättar hur hon tänker och känner kring den märkliga människovärlden hon hamnat i. Det är ett speciellt koncept, och jag fick själv svälja tanken ”Varför gör en äldre kvinna rösten till ett litet föl?”- för rösten till hästen bärs av självaste Kate Winslet. Tyvärr känns det som att då också talangen och styrkan stannat kvar i ljudstudion, för skiner inte direkt i mänsklig form utan det vi får se framför oss.

Unga hästälskaren Jo som Mackenzie Foy tacklar, är en rätt träig karaktär; hennes personlighet verkar vara till 90% häst. Hennes inledande kamp mot sina egna demoner försvinner någonstans på vägen, vilket är synd. Jag hade även hoppats på att hennes farbror John Manly (Iain Glen) hade gett lite nyans, men precis som sin karaktär Jorah Mormont i ”Game of Thrones” medför hans genomsnälla typ snart ingenting till äventyret längre.

De tuffa händelserna skyfflas till stor del undan till förmån för flummiga poänger, som inte riktigt får fäste eller ger substans till händelserna. Nyinspelningen av klassiska Black Beauty är fin, och visst ser det fantastiskt härligt ut att spendera sommardagarna i en grönskande hage och få rida barbacka längs med stränderna. Men de härligt friska miljöerna tar inte ifrån filmen att den är rätt och slätt, tråkig.