Black Christmas 2019

Behöver vi verkligen fler remakes av gamla skräckfilmer? Ja, det tyckte regissören Sophia Takal som tog den något förbisedda "Stilla natt, blodiga natt" från 1974 (som sägs ha inspirerat "Halloween"-filmerna) och skrev om den för att plocka hem poäng baserade på de senaste årens snackisar. Där föregångaren hade blod, blod och mer blod möts vi i denna film av skräck i form av tystnadskultur, metoo och kvinnohat.

Hawthornes University är ett college för de privilegierade, sedan 1789 har traditioner hållits vid liv som om det vore på liv och död. Det dröjer inte länge innan vi får veta att skolans grundare sysslade med svart magi och hade tvivelaktiga åsikter samt att skolans nuvarande manliga elever är inne på samma spår. Vi möter huvudkaraktärerna med Riley (Imogen Poots) i spetsen, på terminens sista dag innan jullovet. Under dagen ska flera klasskamrater lämna campus för att åka hem men en efter en försvinner de under mystiska omständigheter, och samtidigt får de som planerar att vara kvar under jullovet hotfulla DM:s från… skolans grundare?! 

Ni hör ju.

 

Någonstans ligger det en god idé bakom manuset och att "Black Christmas" kommer med en poäng går inte att förneka, men den som är ute efter en riktigt blodig slasher-film bör leta någon annanstans än bland Hawthornes olika studenthem.

Å ena sidan är det lite kul att Sophia Takal velat förnya genren och ta steg bort från Final Girl-vägen som skräckfilms-klassikerna alla följer. Men jag kan inte låta bli att cringe:a över hur vi inte längre ens kan se på skräckfilm utan att det ska bli politiskt. Missförstå mig rätt, det är härligt – hur vi i en scen ser hur starka kvinnor slår tillbaka och ligger steget före i en genre de vanligtvis mördas på löpande band, men när det ska påpekas och förstärkas även i scener där det inte är relevant känner jag att detta är mer en tidsmarkör än något annat. 

Tar man detta åt sidan och istället fokuserar på filmens tempo, känsla och foto, så gör den ändå något uppenbarligen rätt när tonåringarna i salongen skriker av rädsla om och om igen. Och det inte (enbart!) på grund av jumpscares. När spänningen byggs på, kan även skuggor som syns i bild få även den mest luttrade skräckfantasten få rysningar och råka spilla ut hela sin popcorn på biogolvet.

"Black Christmas" har en större ambition av att föra fram en poäng, än att vara en film för skräckfantaster. Visst det dör någon här och där, men det blir aldrig riktigt läskigt. När eftertexterna rullar känns det som att man har sett en nutida parodi på en 80-talsslasher. Som om man tagit originalet och velat göra sig lustig på nutida politik. Det är mer en pekpinne än en skräckfilm, vilket i sig är skrämmande.