Black Panther 2018

Handlingen tar vid efter händelserna i ”Captain America: Civil War”. T'Challa (Chadwick Boseman) återvänder till det hemliga, teknologiskt avancerade afrikanska landet Wakanda för att krönas till kung. Vid sin sida har han stöd från trogna generalen Okoye (Danai Gurira) och sympatiska kärleksintresset Nakia (Lupita Nyong'o). Men det är inte alla som anser att T'Challa är den rättfärdige trontagaren, och samtidigt uppstår en stor risk att Wakanda och dess resurser offentliggörs för resten av världen.

Till att börja med vill jag poängtera hur smidigt och snyggt man etablerar begynnelsen av Wakanda och Black Panther, utan att ta upp en stor del filmens speltid. Men det som Ryan Coogler ("Creed") precis därefter lyckas så oklanderligt med, är att få in fantasilandet Wakanda och allt fiktivt som det har med sig i den ”verkliga världen”. Genom att bädda in teman som kolonisering, regeringskupper och sociopolitiska element i handlingen samt kopplat till karaktärerna, får man in en oväntad dos av realism och intellekt, något som inte finns att hämta på samma nivå i Marvels andra filmer.

”Black Panther” är även en ren fröjd för ögonen. Det är en mästerlig ingjutning av kulturella inslag i det visuella, och man bjuds på magnifikt vackra bildrutor när det kommer till både miljöer och kostymer. Lägg där till de explosiva actionsekvenserna, ackompanjerat med Ludwig Göranssons superbt atmosfär-ingivande musik, och du har en minst sagt maffig uppvisning framför dig.

Det vi fick se av Chadwick Boseman som Black Panther i ”Civil War” såg verkligen lovande ut, och visst gör han sig riktigt bra i titelrollen här. Det är ett vackert och mänskligt skådespel Boseman lyckas med. Han är dock inte alls ensam om att leverera högklassigt bland skådisarna. Det är en fantastisk grupp man fått till, med fina insatser från bland andra Lupita Nyong'o, Andy Serkis, Angela Bassett och Daniel Kaluuya. Två som verkligen skiner starkt är Danai Gurira i rollen som majestätiskt tuffa Okoye, samt Letitia Wright som tech-geniet, prinsessan Shuri.

 

Men även de hamnar i skuggan av filmens stora ”scene stealer” när denne dyker upp, nämligen Michael B. Jordan som skurken Erik Killmonger. En tredimensionellt komplex bad-guy vars handlingar backas upp av förklaringar och bakgrund, och som porträtteras som en perfekt blandad cocktail av besvärad, småcharmig och skoningslös, signerad Michael B. Jordan. Killmonger är inte bara Marvels bästa skurk någonsin, utan även den bästa superskurken sedan Heath Ledgers Joker.

”Black Panther” tar lite av en annan väg från tidigare Marvel-filmer när det gäller filmens ton. Här hittas inte mycket av de mer lättsmälta, komiska inspelen som Marvel lyckats så bra med tidigare. Istället får det känslobaserade och, tidigare nämnda, mer verklighetsgrundade ta humorns plats.

 

Det är inte svårt att se hur det är Ryan Cooglers egna prägel som genomsyrar allt detta. Det sätter ribban högt för andra filmer i genren, då allt verkligen klickar perfekt. ”Black Panther” prickar in precis alla krav jag kan ha på en Marvel-film. Wakanda forever!