Black's Game 2012

"Baserat på skit som verkligen hände" lyder texten under de pulserande förtexterna och barndomsbilder på aktörerna/karaktärerna flashar förbi. Och redan här anar man att det inte är någon vanlig Scorsese/Tarantino-wannabe vi har att göra med. För även om en del känns igen från "Maffiabröder", "Departed" och ett dussintal andra genrefilmer så lyckas "Black's Game" sticka ut med sin brutalt smutsiga uppenbarelse.

Huvudpersonen är Stebbi (Thor Kristjansson, som liknar ett mellanting mellan Noah Wyle och Shanti Roney), en orakad, oduschad loser som nyligen haffats för misshandel och står inför en oroväckande rättegång. Av en slump träffar han en gammal klasskompis, Tóti (Jóhannes Haukur Jóhannesson), som via sina kriminella kontakter inte bara "tar hand" om Stebbis rättsfall utan även drar in honom i Islands under värld av knarkaffärer, pengar och sex.

Liksom när andra kända regissörer producerar film åt nybörjare (tänk Robert Rodriguez och Guillermo del Toro) känns Winding Refns tema och känsla igen men med en annan udd. Lyckligtvis har långfilmsdebuterande Óskar Thór Axelsson en egen, effektiv stil som tar ett fast, stabilt om än behagligt punggrepp på den aldrig sinande filmiska kriminella världen.

Solklar användning av musik, kameravinklar och effekter bidrar till att man sugs in hos det här gänget och deras vilda fester, tunga droger, ogenerade orgier och riskabla aktiviteter inom kriminalitet. Stebbi är dessutom en utmärkt mänsklig hjälte - varken en storögd pojkspoling som hamnat snett eller en livstrött machosnubbe som vill tuffa till sig utan en helt vanlig pundare som träffar fel person vid rätt tillfälle och fyller sitt tomma liv med i hans ögon lockande glamour.

Kristjansson, och hans motspelare, har dessutom helt rätt utseenden och utstrålning för rollerna. Här finns inget pristiggande överspel utan man tror helt och hållet på det här gänget och därför känns allt - det äckliga drogerna, det brutala våldet, det nakna sexet - desto trovärdigare och som ett välriktat slag i magen. Ett möjligt genombrott inte bara för filmskaparna utan även isländsk film.