Black Sea 2014

Robinson (Jude Law) har precis blivit avlagd från sitt jobb som brittisk ubåtskapten efter många år i trogen tjänst. Eftersom jobbet fick honom att förlora fru och barn (genom skilsmässa) är han extra bitter, något han delar med sina lika arbetslösa före detta kollegor. Så när de får höra talas om en gammal ubåt som kapsejsat före Andra Världskriget, och som sägs vara full av guld, beslutar de sig för att försöka leta rätt på den och håva in rikedomarna. 

Att uppdraget är farligt råder det inga tvivel om, och det blir inte bättre av sammansättningen män som ska bemanna fartyget – hälften burdusa ryssar och hälften självgoda britter, varav en passande nog råkar vara psykopat. Lägg till en kostymnisse till amerikan och en klen 18-åring som Kapten Robinson tar med för att han tycker synd om honom, och det är som upplagt för intriger. 

"Black Sea" är egentligen en alldeles vanlig formats-thriller. En sådan som man redan sett femtielva gånger och där det lätt går att räkna ut vad som ska hända härnäst. Och om någon mot förmodan inte tillhör den gissningsbegåvade skaran, ser övertydliga repliker till att alla är med på noterna. ”Åh nej, vad kommer att hända när de inblandande inser att det blir mer pengar till dem om någon av de andra dör?” Ta-ta-ta-ta… stämningshöjande trumvirvel här.

Det hör inte till vanligheterna att en sådan här genrefilm utgår från ett gäng typer som känns hämtade ur den brittiska diskbänksrealismen. Det skulle kunna göra filmen mer intressant, men det är snarare så att karaktärerna skär sig med handlingen. Kanske är vi helt enkelt för vana att se dessa kickade arbetare hälla i sig för många pints på puben, hångla med grannens fru och försöka spöa skiten ur någon förbipasserande som de tycker muckar. Att leka James Bond långt under ytan på Svarta Havet är ett aningen mer långsökt scenario. 

Men som ni ser av betyget är det här inte en alltigenom svajig produktion. Alla skådespelarna, med Jude Law i spetsen (förutom möjligen hans tveksamma skotska dialekt), gör ett gediget jobb och känns precis så där mustiga och skrapade från samhällets botten, som man kan tänka sig. Regissör Kevin Macdonald ("The Last King of Scotland", "State of Play") kan onekligen bygga en tät thriller. Även om det börjar lite trevande, drar han så småningom ner hela publiken i djupet i en så grymt klaustrofobisk värld att man nästan kan känna hur det becksvarta, kalla vattnet långsamt dra andan ur en. 

Det är mest på manusplanet som bristerna finns, kvaliteten är mer ”made for TV” än gjord för vita duken, vilket kan förklaras lätt av att manusförfattaren Dennis Kelly bara skrivit för TV förut. Visst får man vara beredd att acceptera en del logiska luckor i sådana här filmer, men när de är alltför många och med jämna mellanrum tar fokus bort från handlingen, så är de svårare att bortse från. 

Ofta är det på nivån att helt oförklarliga beteenden skrivits in bara för att föra filmen vidare till nästa dramatiska skeende. Att sätta den helt gröna 18-åringen som är för nervös för att klara av de mest simpla instruktioner, på ett uppdrag som kan innebära liv eller död för andra oersättliga besättningsmän är bara en sådan detalj. Jag låter resten vara osagt för att inte avslöja för mycket. 

Tillhör ni dem som brukar hänga upp er på filmer som brister i hur realistiska de är, så är risken stor att "Black Sea" kommer med för många fläckar. För resten kan den absolut fungera som två timmars spännande verklighetsflykt.