Black Snake Moan 2006

Jag vet att ni är medvetna om att det sällan handlar om altruistisk välvilja från bolagens sida när de säljer något. Men sällan slår reklambyrånasande såhär snett.

På affischen till ”Black Snake Moan” ser vi hur en mäktig Samuel L Jackson tornar upp sig över en halvnaken Christina Ricci, invirad i kedja. Han håller i som om hon vore en hund. Vad den bilden försöker förmedla är ganska uppenbart. ”Everything is hotter down south” torgför affischen. Uh-huh. Trots att filmens inledning är förvillande lik Tarantinos ”Death Proof” (retrofeta gula förtexter, muskorta jeansshorts) behöver här höjas en varningens finger. ”Black Snake Moan” är ingen thriller om en religiös galning som håller flickor fångna.

Det är en moralisk uppbygglig historia av ett typiskt amerikanskt snitt med Ricci som söderns egen självföraktande och destruktiva byhora Rae och Jackson som den nyss dumpade och halvbittre musikern Lazarus, som försöker få henne på rätt köl med vad som bäst beskrivs som ”okonventionella metoder”. Rae är nämligen liksom de flesta offer för sexuella övergrepp på film en seriöst störd ung dam som inte kan tygla sin sexualitet, utan passar på att gangbanga så snart pojkvännen Ronny (Justin Timberlake) drar ut i krig. Hon spottar inte i flaskan heller, vilket får ödesdigra konsekvenser en natt när pojkvännens polare misshandlar henne och lämnar henne att dö vid en vägkant. Lazarus ser flickans kropp på morgonen och tolkar det som ett tecken från ovan – genom att frälsa henne får hans deppiga tillvaro en mening.

Skådespelarna gör bra insatser i sina roller, även om Christina Riccis trashiga nymfett på kant med tillvaron ibland nästan kantrar över i parodi i allt sitt sexiga krumbuktande och kåta blickar (finns sådana människor på riktigt?). Det är nog något som mer ska lastas på regin än skådespelerskan själv. Jackson har med åren mognat till något av en karaktärsskådis och han gör sig grymt bra som en kulmagad och gråhårig medelålders kuf. Själva historien om mötet dem emellan blir en något förenklad dramatisering, som stöder sig på grunda uppfattningar av religion och psykoanalys. Sex och alkohol är fel (sexig dans på den jazziga klubblokalen där folk dansar sig svettiga är däremot bara uttryck för sann lycka).

Filmskaparna lyckas faktiskt förmedla den nödvändiga känslan av värme för karaktärerna, men man jublar inte direkt över den något tveksamma problematiseringen av kvinnlig sexdrift. Och filmens stora gimmick - Riccis kedja fastsatt vid elementet - blir aldrig problematiserad. För faktum är, att oavsett hur uppfuckad en individ är, så är frihetsberövande och därtill av en vilt främmande människa, inget annat än en kriminell handling och dess rättfärdigande något som tyder på storhetsvansinne.

Men det är såklart ett ämne som regissören inte ens skulle vilja ta i med tång. Å andra sidan lyckas faktiskt den svarta ormens jämmer få mig att nästan fälla en tår vid filmens slut. Och det är inte illa alls.