Blackbird 2019

Ledsam stråkmusik och en bild av sjukhusslangar inleder familjedramat ”Blackbird”, som cirkulerar kring den döende Lily (Susan Sarandon). Det visar sig dock att musiken kommer från radion i familjens kök, där Lilys man Paul (Sam Neill) fixar frukost. Lily må vara svårt sjuk men hon kämpar på med obotlig optimism. Efter att mödosamt ha lyckats få på sig morgonrocken och ta sig ner för trapporna byter hon kanal till muntrare toner, som hon och Paul börjar dansa till. Inledningen visar ganska väl premisserna för dramat, där Lily väljer att förlika sig med sitt öde omsluten av dem hon älskar.

Eftersom hon inte vill bli liggande som ett kolli har hon tillsammans med sin man beslutat att skynda på processen och bjuder in barnen och sin bästa vän för att tillbringa sina sista dagar vid liv tillsammans med dem. De går på promenader, leker charader och firar en alltför tidig jul tillsammans. Där finns dock underliggande spänningar som kommer upp till ytan, främst mellan döttrarna Jennifer (Kate Winslet) och Anna (Mia Wasikowska), och de uppdagade hemligheterna hotar att förstöra Lilys perfekt utformade plan.

Filmen har en fin skådespelarensemble och lyckas balansera det tunga ämnet med humor i lagon dos så att resultatet inte blir för alltför dystert. Det är ett klassiskt familjedrama med välbekanta ingredienser, så till den grad att det känns som man sett filmen många gånger förr trots det unika temat. Filmen är en amerikansk version av danska författaren Christian Torpes prisbelönta ”Stilla hjärta” från 2014 som regisserades av Bille August. Roger Michells version är välgjord och tänkvärd och leder fram till ett gripande slut, även om den kanske inte lyckas höja sig över mängden familjedramer...

 

En fin detalj är Mike Eleys aningen överexponerade cinematografi som gör att scenerna satta i parets minimalistiskt inredda hus där ljuset flödar över kala vita väggar liksom förebådar övergången till den andra sidan. Filmens tema är måhända en förlikning med döden vilket såklart kan upplevas som svårtittat – själv lämnar jag salongen med Lilys fråga ringande i öronen; ”where am I gonna go?”.