Bläckhjärta 2008

De fullkomligen väller över oss. De filmatiserade ungdomsböckerna med fantasytema. "Eragon", "Harry Potter", "Twilight". Franchisade succér som mest ter sig som slemmiga åbäken i familjeförnedring. Och det finns onekligen en marknad för det. Något som får en att misstänka att det blir en uppföljare även den här gången. Tyvärr.

Det är inte så mycket med fördomar utan mer med besviken erfarenhet jag ser "Bläckhjärta". En historia om Meggie Folchart (Eliza Bennet) och hennes far, Mo Silvertounge Folchart (Brendan Fraser) som visar sig ha den minst sagt egenartade förmåga att få liv i vilken bok han än läser. Med oanade konsekvenser. Det har med andra ord blivit dags för Cornelia Funkes popkulturella succé att nå biograferna. Ett litterärt popsnöre som med lätthet snärjer de flesta ungdomar under femton år.

Och Funke har väl gjort något av ett genidrag när hon friskt lånat från all världens historier i skapandet av sin egen. Ali Baba och de fyrtio rövarna, rödluvan och trollkarlen från Oz. Alla redskap för att föra sagan framåt. En grund som i sig är ganska enkel. En berättelse med platonisk relation till fantasin och en fot stadigt fäst i vår värld. Som tangerar halvmesyren och i likhet med "Jumanji" eller för den delen "Jurassic Park", använder sig av det urgamla konceptet att införa något främmande i något bekant. Luta dig tillbaka och se magin skapas.

Ja, det är inte riktigt så enkelt när det kommer till "Bläckhjärta". Ambitionen är stor. Alldeles för stor med tanke på vilken struktur man stängt in sig i. Det finns i slutändan trots allt en originalhistoria att vara trogen. Så när huvudkaraktärerna visar sig vara precis sådär jobbiga och tråkiga som man kan förvänta sig i en amerikansk familjefilm finns det inte mycket att göra mer än att hoppas att någon överraskande inträffar. Det närmsta "Bläckhjärta" lyckas krysta fram där är Paul Bettanys ”Dustfinger”. Och när Jennifer Connelly slösas bort i en mesigt liten biroll är metaforen klar och tydlig.

Det är sällan spännande. Med en så fjantig badguy som Capricorn är det antagligen för mycket begärt. Däremot är det gulligt. Något paradoxalt en riktig saga med andra ord.

I vårens slag mellan Adam Sandlers ”Bedtime Stories” och Brendan Frasers "Bläckhjärta" är det nog den senare som kommer att tjusa sin publik. Ja, utöver de redan inbitna fansen såklart.