Blacklight 2022

Vad händer när en FBI-agent hamnar i knipa under ett undercoveruppdrag? Han får hjälp av Travis Block (Liam Neeson) vars jobb är att undsätta vilken svår situation en fältagent än hamnat i. Nu har Travis efter 20 år i tjänst bestämt sig för att pensionera sig för att istället bli en bra farfar. Hans sista uppdrag blir att hämta in agenten Dusty (Taylor John Smith) som tappat greppet mentalt. Det är dock inte detta som är filmens huvudintrig. Travis är mer en biroll.

 

I centrum står istället den undersökande journalisten Mira Jones (Emmy Raver-Lampman). Hon tycker sig vara sanningen bakom en feministisk förkämpes dödsolycka på spåren. Givetvis har hon sin manliga chef Drew (Tim Draxl) emot sig då denne inte alls kan se nyhetsvärdet i fallet. Med i spelet finns också Travis chef Gabriel Robinson (Aidan Quinn) som är en sådan där hal typ som FBI-chefer ofta är på film. Givetvis är Travis och Gabriel även gamla vänner.

 

Manuset staplar utslitna klyschor från konspirations- och undersökande journalistthrillers på varandra. Förutsägbarheten är total. Sådant fungerar om det presenteras på ett spännande sätt, men även på den punkten brister filmen. Inte ens B-thrillers på 80- och 90-talet var så här fantasilöst iscensatta. Inte en enda karaktär har nog av substans för att man ska bry sig om han eller hon lever eller dör. Dramat är stendött på känslor. Utredningen är oengagerade att följa.

 

Skådespelet är dugligt från alla utom Raver-Lampman. Hon misslyckas med att ge karaktärens drivkraft äkta känsla. Det är dessvärre den som filmen står och faller med. Då hjälper det inte hur cool Neeson än är framför kameran. Det är dock tydligt redan från första stunden som han syns i bild att det är han som ska få med publiken. Han kör muskelbil till rockmusik på väg att rädda en agent i fara. Han visar ingen rädsla. Han är perfekt för rollen.

 

Tyvärr gör Neeson här intryck av att vara trött på sin roll som actionhjälte. I en film som så uppenbart har honom som dragplåster så får det konsekvenser. Det känns tyvärr som om han brytt sig mer om lönechecken än att göra sitt bästa jobb. Inte ens den obligatoriska hotfulla scenen som han alltid får göra i filmer nu för tiden efter det där klassiska telefonsamtalet med "I will find you and I will kill you" i "Taken" träffar rätt. Ändå är det han som är närapå den enda behållningen i den här filmen. Det säger mycket om kvaliteten på resten av produktionen.

 

Fans av "Taken" kommer roas av en del likheter mellan den här filmens karaktär Travis och den ikoniska karaktären Bryan Mills som Neeson spelade. När Travis är överbeskyddande mot sin dotterdotter på ett sätt som bara en paranoid person kan vara så kan man inte låta bli att le igenkännande. Det nämns i förbifarten vid ett par tillfällen att Travis lider av tvångssyndrom (Obsessive Compulsive Disorder). Jag hade gärna sett mer av det utforskas i rolltolkningen för mer psykologiskt djup. 

 

Filmens budskap kring feminism och myndigheters maktmissbruk framförs mestadels genom dialogen, men även i scener som ska vara målande för tittaren. I en scen försöker vår kvinnliga hjältinna övertyga sin chef om att den feministiska kämpens död har nyhetsvärde medan chefen ser på sport på tv och knappt lyssnar på henne. Det känns övertydligt och på gränsen till parodi kring manligt och kvinnligt beteende mitt i filmens övriga allvar. Maktmissbruk kritiseras i dialog mestadels levererad av Raver-Lampman, vilket gör att den faller platt på grund av hennes redan nämnda brist på inlevelse. Dessutom är det uppenbart att dialogen tvättats på svordomar. Det blir märkligt när karaktären Mira kallar myndigheternas beteende "So F-ing wrong" precis som jag nyss skrev det. Vem censurerar sig själv i vänners sällskap?

 

Även om jag föredrar den Neeson som gör seriösa prestationer i kvalitetsdraman som "Schindler's List" så ska jag inte vara snobbig och förneka att jag känner en viss förväntan när jag sätter mig för att se action-Liam röja loss. Röjet kommer givetvis även här. När det gör det så är det kompetent regisserat. Mynningsflammorna från vapnen flashar som de ska. Kameran sveper effektivt genom miljöerna. Trummorna i musiken smattrar i takt med bilmotorerna. Stråkarna är nerviga. Bilarnas lack glänser elegant. Neeson slåss åter igen bättre än yngre skådespelare. Den sista halvtimmen fungerar, men den uppväger inte för alla brister filmen har på vägen dit.

 

"Blacklight" känns som ett trött avsnitt av en tv-deckare. Utan Neeson hade den varit ointressant.