Blade: Trinity 2004

Sista filmen i trilogin om vampyrjägaren Blade, spelad av Wesley Snipes. Del ett samlade 1998 in en hel del pengar åt New Line Cinema, och blev den första framgångsrika serietidningsfilmen för förlaget MARVEL efter floppar som den gamla ”Spider-Man” filmen och den kanske något föråldrade ”Hulk”, TV-serien med Lou Ferrigno.

Del 2 som i mitt tycke var lite bättre än ettan drog in tillräckligt mycket pengar för att få producenterna törstiga på en tredje del. Manusförfattaren bakom de två tidigare filmerna, David S. Goyer, fick även denna gång regissera förutom att skriva manuset då Guillermo Del Toro (regissören till "Blade 2") valde att göra ”Hellboy” istället.

I ”Blade: Trinity” förlorar Blade tidigt i filmen sin bundsförvant Whistler (Kris Kristofferson) efter en raid av FBI-agenter. Då rykten om att vampyrernas störste ledare, ingen mindre än Bram Stokers greve Dracula, har vaknat igen efter en lång tids sömn, tvingar Blade att slå sig ihop med Whistlers dotters vampyrjägargrupp. Nightstalkers, som de kallar sig, leds av Abigail Whistler (Jessica Biel) och Hannibal King (Ryan Reynolds).

Lagom till förtexterna upprepas de gamla actionscenerna från filmerna innan. Vampyrer, ofta asiater av någon märklig andledning, med varsin Harley Davidson, motorcykeljackor och solbrillor; blir slaktade genom olika finurliga vapen burna av Blade.

Actionscenerna avlöser varandra i denna film titt som tätt. Det blir en hel del CGI, tyvärr ovanligt ful sådan också. Jag hoppades på lite påhittiga actionscener i denna film då Goyer säger i pressmaterialet att ”denna film inriktar sig på kampsport…” men icke sa nicke. De är för det mesta dåligt fotade och ljudeffekterna är havltaskiga, på kuppen ser det även ut som Goyer själv har koreograferat de. Då och då är de väldigt fantasifulla och surrealistiska, lite som serietidningar, som Blade är i grund och botten. Men för det mesta gäspar jag faktiskt när Blade och hans kumpaner spetsar vampyrer med silver.

”Blade: Trinity” är en väldigt oregisserad film. Den är rätt så platt, och storyn är på pappret bättre än vad den är utförd visuellt sätt. Filmen känns mer som en två timmar lång musikvideo än en spelfilm, kanske som ett dataspel där emellan också. Allt med dess hoppiga stil, den ständigt dunkande hip hop-musiken av RZA i bakgrunden, och actionscenerna som finns där mer än dialogscenerna.

När den pampiga slutstriden tar plats i vampyrernas näste de sista 20 minuterna blir allting en aning bättre faktiskt. Påhittigheten i actionmomenten blir fler och fröjden att se Ryan Reynolds göra aska av wrestlaren Triple H i hans roll som den långhårige idiotvampyren Grimwood går inte att undvika. Men så fort det största hotet av alla infinner sig, Dracula själv, blir man smått besviken igen. Istället för att likna den stilfulle Dracula som finns i våra hjärtan, helst i Gary Oldmans gestaltning, är han här mer av en röd orm som ser som hämtad ur ”Buffy The Vampire Slayer”; billig med andra ord. Förödelsen med spänningen i slutet känns total då Dracula kallar Blade för en ”motherfucker”.

Nej, David S. Goyer ska hellre hålla sig till manusskrivandet där han kan prestera bra resultat. Regiarbetet ska han lämna över till någon med talang. Ryan Reynolds förtjänar dock beröm, trots att han har en ganska dålig roll och är inte så överbra i sitt skådespeleri, spelar han allting lite med glimten i ögat. Ungefär som Harrison Ford i ”Indiana Jones”-filmerna. Men ”Blade: Trinity” är inget värdigt avslut på Blade-trilogin som jag tyckte om, speciellt genom ”Blade 2” som är en smart och snygg actionfilm. Köp hellre den på DVD, än att spendera pengar på den här beska actionknippet.