Blades of Glory 2007

Hör du till dem som bönat om ett samarbete mellan den uppdaterade oddballkomedins affischpojke Jon Heder och arenaskrattets domptör Will Ferrell är det dags att sluta hålla andan. ”Blades of Glory” har hypats en hel del innan release. Frågan är bara om det är förtjänt.

Hela konceptet med två rivaliserande skridskoprinsprimadonnor som älskar rampljuset lika mycket som lukten av guld är ju som ett öppet mål på en isrink: varken satirpoäng över ett ytligt egosamhälle eller camp over-the-top humor borde innebära svårigheter. Faktum är att det vore snudd på tjänstefel att inte utnyttja det senare efter att ha klargjort att alla reklamspottar visat huvudrollsinnehavarna flänga runt på isen i hudnära trikåer med svårartade fall av sjuttiotalsfrillor. Ändå lyckas filmen sjabbla bort en del gratispoäng genom att underutnyttja sitt kapital.

Som miljonäradopterade (!) underbarnet Jimmy McElroy är Heder den androgyne och kyske av de två iskombattanterna, medan Will Ferrell porträtterar badassen och sexmissbrukaren ”Chazz” Michael Michaels. De markanta skillnaderna mellan herrarna reflekteras på isen där McElroys tekniska perfektion och kvinnliga grace ställs mot Ferrells bredbente rockimprovisationer. Året 2002 är bägge publikens älsklingar, favorittippade och tar guld i herrarnas OS-final. Samtidigt.

Det kan förstås bara sluta med slagsmål, skandal och avstängning från herrarnas soloåkning på livstid. Isdivornas liv går snabbt i utförsbacke. Medan Michaels svinar runt konstant full på en lågbudgets Holiday on ice, harvar McElroy på en sportaffär efter att hans sportunderbarnssamlande adoptivfarsa bokstavligen dumpar honom mitt på motorvägen. Tur då att McElroys gamle tränare dyker upp med kryphålet som räddar dagen – de gamla rivalernas avstängning gäller endast den kategori de tävlade i tidigare. Alltså hittar de varsin kvinna? Fan tro´t, då hade de dödat filmens stora selling point. Alltså blir Ferrell-Heder världshistoriens första manliga konståkningspar på isen.

Mot sig får de det hjärtlösa syskonparet Van Waldenberg som vinner grenen år efter år. Det gör de inte genom att spela rent. Ramintrigen bär skulden till filmens ogenerade nerstigning i det genretypiska male-bondingträsket. ”Blades of Glory” hade kunnat vara vassare, elakare och mindre barntillåten. Bristen på utnyttjandet av konståkningsvärldens storartade fjollexcesser är märklig. Här finns inte minsta drift med sportens utövare (antagligen i rädsla att hamna på de amerikanska gayorganisationernas utelista). Nutidens kändiskult hade kunnat få sig ett vasst blad i revbenen, men lämnas orörd. Den vassaste humorn är såklart den som hamnar så långt ifrån filmens ton av PG-13-feelgood som möjligt. Van Waldenbergsyskonens incestuösa tendenser och ett snusk-sufflerat telefonsamtal mellan två oskulder tillhör höjdpunkterna.

Däremot hade jag klarat mig alldeles utmärkt utan Will Ferrells omotiverade och jobbigt utdragna jakt genom stan på skridskor. Det är just vid sådana tillfällen som man påminns om att ”Blades of Glory” tyvärr ändå har mer gemensamt med lättviktiga fratpackfilmer än kufisk ”Napoleon Dynamite”-humor.