Blinded by the Light 2019

Ett erkännande: jag har aldrig lyssnat på Bruce Springsteen. ”Born in the USA” är nog den enda låten jag kan nämna, men Bossens inflytande på medelålders män världen över har väl ingen missat. Den här filmen handlar om en av alla dessa män som upptäckte musiken i ung ålder och inte har kunnat släppa den sen dess. Den är inspirerad av journalisten Sarfraz Manzoors egna uppväxt - även om några saker förstås har lagts till för en dramatisk effekt.

I filmen heter han Javed och är 16 år. Uppväxt i hålan Luton med en pakistansk familj blir Javed dagligen bespottad av stadens rasister eller utskälld av sin konservative far. Det är sent 80-tal i Thatchers Storbritannien, och den ökande arbetslösheten drabbar snart hushållet. Pressen ökar på unge Javed, som bara vill sitta på kammaren och lukta på blommorna, eller åtminstone skriva sina dikter. Pennan är ett verktyg för honom att ventilera sina innersta tankar om livet, familjen och omvärlden.

Sen kommer det: kassettbandet som ska förändra allt. En ny vän på skolan anbefaller Bruce-terapi och Javed blir besatt från första versen. Orden snurrar i hans skalle och ansiktet skiner upp som om självaste Gud eller Allah hade talat till honom. Så börjar en feelgoodfilm med mängder av skön musik, 80-talsfrillor, kulturkrockar och rebelliska tonårskänslor.

”Blinded by the Light” lyckas beröra många stora teman samtidigt och paketerar dem i ett litet lyckopiller. Det handlar om musikens kraft och ordens makt att påverka och förändra våra liv. Det handlar om att hitta sätt att leva efter familjens traditioner, samtidigt som man följer sin egen väg. Det handlar om fördomar i ett splittrat samhälle. Universella teman alla kan känna igen sig i, oavsett var man kommer ifrån eller hur gammal man är.

Allvaret och motgångarna finns där, men storögde optimisten Javed (nykomlingen Viveik Kalra) - inspirerad av sin nyfunne amerikanske idol - lyckas hitta sätt att lösa det mesta bara han får på sig sina hörlurar. Stundtals känns det som att hela ensemblen ska brista ut i stora musikalnummer, så mycket bubblar det av energi och livsgnista. Dessutom är filmen mer 80-tal än 80-talet självt, och varenda unge på skolan går klädd som om de klev ut ur en musikvideo med A-Ha eller Bananarama. Klädstilen och soundtracket är en ”blast from the past” på gott och ont. Det är så himla cheesy emellanåt, men på samma gång oemotståndligt charmigt.

Detta är ingen perfekt film, på sina håll känns den opolerad och ofärdig. Manuset kunde ha behövt lite mer fokus. Exempelvis blir Javeds relation till nya flickvännen aldrig särskilt intressant, och flera av birollerna hänger mest i bakgrunden utan mycket att bidra med. Pappan, som är en stor rollfigur, målas upp som en slags Disneyskurk med två känslolägen - hopplöst bitter eller hopplöst tjatig. När han inte är arg, förstås.

Som feelgoodfilm följer ”Blinded by the Light” en beprövad och ofta förutsägbar mall. Hur ofta har vi inte sett det förr - pojke eller flicka från en strikt familj får höra att han eller hon inte får förälska sig, inte får sjunga, spela fotboll, dansa eller vad det nu må vara. Regissören Gurinder Chadha har själv berättat en liknande historia i ”Skruva den som Beckham”. Visst är det välbekant. Och ändå funkar det, även den här gången.

Feelgood är trots allt en genre där mycket är förlåtet om den levererar på sitt främsta löfte - att få oss att skratta, gråta och lämna biografen med lite mera hopp och glädje. Det gör ”Blinded by the Light” med råge. Och är du dessutom Bruce Springsteen-fan är det ju bara bonus.