Blindness 2008

I en bil, vid ett stoppljus, i en namnlös och ansiktslös stad, drabbas en namnlös man av akut blindhet. "Det är som att simma i mjölk", säger han till den till synes vänlige främlingen, som erbjuder sig att köra hem honom. Hela bilden går över i en mjölklik färg med svaga mörkare konturer ackompanjerad av höga skärande ljud. På liknande sätt fortsätter regissören Fernando Meirelles ("Guds Stad", "The Constant Gardener") att begränsa vårt seende nästan hela filmen igenom.

Blindheten, som visar sig vara startskottet till en epidemi, sprider sig snabbt bland stadens, kanske hela världens, invånare. Panik utbryter. De drabbade vi får följa isoleras på olika avdelningar på ett nedlagt sanatorium, där de övervakas av militären. Förutom att de förses med (för lite) mat, får de klara sig bäst de kan. I kaosets mitt finns läkaren (Mark Ruffalo) som med hjälp av sin fru (Julianne Moore), som fortfarande kan se, försöker upprätthålla någon slags demokrati på avdelning 1.

"Blindness" är till stora delar en övning i seendets villkor; Meirelles leker med ljus, fokus, skärpedjup, bildbeskärning, extrema närbilder och filmar ur vinklar där något ofta är i vägen som smutsigt glas, speglar, galler, fönster, en vägg. Då detta å ena sidan galant understryker hur centralt seendet är i vårt samhälle, gör det å andra sidan filmen en rejäl otjänst. Filmens form som gör att fokus hamnar på det visuella, upplever jag som ett hinder för det den söker att berätta. Den alienerar tittaren både från karaktärena och budskapet och skapar ett avstånd.

Så när alla på avdelning 3, med Gael Garcia Bernal i spetsen, plötsligt ger sig ut på en makttripp och börjar bete sig som riktiga avskum, tar över matransoneringen, plundrar, misshandlar och våldtar de övriga, är jag inte alls beredd på den vändningen. Det är alldeles för mycket blixt från klar himmel. Hur blev alla på avdelning 3 plötsligt svin? Att alla idioter råkade samlas just där verkar föga troligt, så vad skedde där egentligen?

Det är en utveckling vi aldrig får ta del av. Vad vi ser verkar vara en grupp uttråkade män som med en axelryckning bestämt sig för att det går bra för de övriga avdelningarna att växla in sina kvinnor mot mat. Lite lättsamt sådär. Vilket gör saker och ting ännu mer obegripliga. Vändningen är för snabb och grym. Jag inser att filmen vill kommentera det mänskliga tillståndet och att det som sker i filmen skulle garanterat kunna ske i verkligheten (vilket det också gör), men i "Blindness" känns det bara orealistiskt, vulgärt och extremt svårt att ta till sig.

Det måste dock sägas att Gael Garcia Bernal är riktigt, på gränsen till obehagligt, övertygande som det as han porträtterar. Detsamma gäller för många av hans skådespelarkollegor på avdelning 3, men återigen har jag svårt att så att säga gilla läget och köpa intrigen.

Klart är att människorna på sanatoriet lever under väldigt svåra omständigheter, rent av vidriga sådana. Problemet är att Meirelles inte lyckas bygga upp en känsla av att det här är ett trovärdigt händelseförlopp, trots att det egentligen är precis vad det är. Av det som utspelar sig i filmen skulle man istället nästan kunna dra slutsatsen att alla män är svin "waiting to happen" (jag såg inga kvinnor på avdelning 3), alternativt att med synen försvinner också empatin (det är enklare att göra människor illa när man slipper se dem).

Jag är övertygad om att filmens budskap är varken eller, utan snarare att i en sådan här situation kommer en del att svinaktigt utnyttja sina medmänniskor, medan andra för första gången börjar "se" dem de har omkring sig ordentligt. Ett inressant, men komplicerat, ämne som blir osannolikt i händerna på Mereilles.

ONÖDIGT VETANDE Fernando Meirelles framtidsdrama bygger på Nobelpristagaren José Saramagos roman.