Blindsight 2008

Att bestiga Mount Everest är för många en dröm som aldrig besannas. Everest har tagit närmare 200 människors liv genom åren vilket gjort berget till världens högst belägna kyrkogård. När man hänger på en klippvägg, när tår och fingrar frusit till is, lungorna sjunger på sista versen och spyr upp maten man tvingat i sig blir det liksom inte lättare av att vara helt blind. Erik Weihenmayer vet hur det är. Den 25 maj 2001 blev han den förste blinde personen som tagit sig till Världens tak och därmed även lyckats med bedriften att bestiga ”The Seven Summits” - de högsta topparna på jordens alla sju kontinenter, utan att se ett skvatt. Snart efter Weihenmayers stora bedrift fick han ett mail från Sabriye Tenberken, en blind krutkvinna som grundat den första skolan för blinda i Tibet. Sabriye hade läst Eriks bok ”Touch The Top Of The World” för sina elever som blivit otroligt inspirerade av hans bedrift och nu ville de själva försöka bestiga Everest med Eriks hjälp. Detta blev starten på en expedition som skulle ta sex av skolans elever upp till toppen Lhakpa Ri på Mount Everest norra sida. I ett land där blinda offentligt blir kallade för idioter, bespottas och får lära sig att de är förbannade av demoner som följd av att de varit onda i ett tidigare liv ger man dessa barn en chans att för en gångs skull få visa sin potential, vilket givetvis är toppen. Men det hade varit trevligt om man som dokumentärfilmare behandlade barnen som någonting mer än just blinda stackare, vilket inte kommer på frågan. Självklart är det en häftig historia, men det som fascinerar mig mest är inte att blinda, undernärda, föräldralösa gatubarn klättrar på världens högsta berg. Utan snarare den dokusåpa-stämning som uppstår på 2000 meters höjd bland de självgoda bror-duktig-extremsportarna som inte verkar bry sig om barnens hälsa, utan mest är ute efter att ha en hjärtekrossande historia att berätta i efterhand. För så himla spännande är det faktiskt inte att iakta de taniga barnen halta fram bland snö och stenar samtidigt som man blir pepprad med mantrat ”Vi kanske inte når toppen, men vi har ändå nått ett större mål – vi har gett dessa stackars barn hopp.”

Jag skäms lite för att jag är en del av dumburksgenerationen som efter dokumentärer som ”Grizzly Man” och ”Murderball” förväntat mig en ”Touching The Void” med blinda, undernärda tibetaner och därför traskar hem besviken. Men samtidigt är det precis vad ”Blindsight” skulle behöva vara för att fylla upp den stora bioduken. Utan minsta antydan till action eller spänning så blir den slarvigt genomförda filmen inte mer än en sötsliskig tv-dokumentär om självutnämnda hjältar som dunkar sig själva i ryggen och puttar en samling förvirrade, frusna och blinda barn upp för världens högsta berg trots att de egentligen hade nöjt sig med att få bada i bollhavet på McDonald's.