Blink Twice 2024

Techmiljardären Slater King (Channing Tatum) är känd för sina vilda fester där droger och alkohol flödar fritt, men där kvällen ofta urspårar i orgier och oegentligheter. Nu har han köpt sig en egen lyxig ö, och håller dessutom en påkostad gala för sin stiftelse.

 

På galan arbetar bästa vännerna Frida (Naomi Ackie) och Jess (Alia Shawkat) som serveringspersonal. Av en händelse råkar de i samspråk med självaste Slater King, och blir inbjudna att fortsätta kvällen i den innersta kretsen. Från att ha varit på botten där livet var en kamp och hyran inte kunde betalas, blir de bägge kvinnorna plötsligt en del av Slaters påkostade festcirkel där inget känns svårt.

 

All gratis champagne och den uppsluppna stämningen leder till att Jess och Frida tackar ja till att där och då följa med Slater och hans entourage på ett privatjet till paradisön. De har inte med sig någon packning, men det behövs inte. På ön finns kläder, accessoarer, parfym, och allt man kan tänkas behöva - inklusive en aldrig sinande ström av droger.

 

Personalen är ständigt redo med skumpa och maten är sådär tillgjort lyxig att man undrar varför någon skulle välja att kombinera just de råvarorna, men väljer att vara tyst för att inte verka obildad. Tiden saknar relevans och ingen vet vilken dag det är, men festen återkommer hela tiden.

 

Efter ett tag börjar små oförklarliga saker ske; varför har Frida jord under naglarna varje morgon? Varför dyker det upp blåmärken som ingen förstår var de kommit från? Varför kommer de inte ihåg vad som hände igår?

 

De kända ansiktena duggar tätt i rollistan, starkt ledda av Channing Tatum och Naomi Ackie. Ackie visar en väl avvägd balans mellan sårbarheten i en längtan efter tillhörighet, och en vass intelligens och handlingskraftighet, medan Tatum otäckt väl illustrerar hur makt, pengar och ett trasigt känsloliv kan skapa ett polerat rovdjur. Lyckligtvis håller sig Kravitz på rätt sida i hur Slater porträtteras, och visar tydligt att en persons bakgrund inte ger dem frikort till att bete sig hur som helst. Någon som tidigare varit ett offer kan absolut bli en förövare längre fram.

 

För även fast stämningen är på topp och festen aldrig tar slut finns ändå en ständigt närvarande udd, något som gör att verkligheten inte kan vara bara det vi får se. Hur roligt kvinnorna än har börjar en slitenhet att visa sig, och den ständiga frågan om gästerna har det bra blir svår att besvara med något annat än ett ja. Vad händer om du svarar nej? Vem vågar vara den som avslutar festen, som drar ned stämningen, som inte är tillräckligt tacksam för allt hon får?

 

Som kvinna består livet ofta av att bli bedömd efter sitt utseende, och sin förmåga att vara till lags, att le och att vara glad och tacksam för den uppmärksamhet man får från män. När verkligheten på ön börjar sippra fram lyckas Kravitz skickligt lyfta upp denna förväntan att ständigt vara vacker och belåten till maxade och underbart blodiga nivåer.

 

Kvinnornas vistelse på ön blir till en tät och stegrande resa in i rädsla, våld, och paranoia, men också ett systerskap och en sammanhållning. Men det är inte bara obehag och smärta, utan även mycket igenkänning och humor i den här svarta mardrömsresan. Humorn levereras pricksäkert på precis rätt nivå för att inte ta skärpan ifrån händelserna, eller det större budskapet om att män med makt under lång tid har kunnat komma undan med nästan vad som helst. Men inte nu längre.

 

“Are you having a good time?”, eller “Har du roligt?” är en återkommande fråga i Zoë Kravitz mycket lyckade regidebut. Som publik är svaret på den frågan lättare att besvara än för de allt mer paranoida kvinnorna på ön. Ja, jag har väldigt roligt när jag ser den här filmen, och det kommer du också att ha - om du inte själv är en lättkränkt man med mycket makt, förstås.