Blodets tron 1957

Makt förmörkar goda mäns sinnen och girigheten efter mer av den kommer att driva dem in i fördärvet. Det budskapet har legat till grund för berättelser inom alla konstarter historien igenom. Ett av de mest ikoniska av alla verk på temat är William Shakespeares teaterpjäs "Macbeth" från 1623. Många är filmatiseringarna av pjäsen och 1957 tog sig den japanske regissören Akira Kurosawa an materialet. En mästerlig dramatikers verk hamnade i händerna på en av tidernas mest genuina filmkonstnärer.

 

Dramatiken förflyttas från pjäsens Skottland till Japan och tiden ändras till 1700-talet när berättelsen appliceras på ett krig mellan en länsherre och hans störste fiendes styrkor. Samurajtemat passar som väntat skaparen av "De sju samurajerna" perfekt.

 

De våldsamma sammandrabbningarna och det svekfulla spelet på realistisk nivå möter andlig mystik när de två krigarna Taketoki Washizu (Toshiro Mifune) och Yoshiaki Miki (Minoru Chiaki) på väg till sin ledare för att hyllas för sina insatser på slagfältet träffar en kuslig sierska (Chieko Naniwa). Den spådom som de får av henne blir början på tragedin. Det mänskliga och det övernaturliga samexisterar med varandra i den här filmens värld på ett imponerande naturligt sätt.

 

Varenda sekund är tung av ödesmättad atmosfär. Från den magnifika öppningen med mässande manskörer medan vi ser bilder av ett ödsligt landskap insvept i tät dimma till en slagkraftig final som med rätta blivit ikonisk så vet vi att det som vi ser bara kan leda till olycka. Korpar kraxar för att tala om det för oss, vilket bara är ett av de effektiva greppen när Kurosawa uppvisar en magisk förmåga att trollbinda sin publik. Med i spelet finns också Taketokis manipulativa maka Asaji (Isuzu Yamada) som styr honom allt närmare undergång.

 

Skådespelet är teatralt och hela tiden intensivt. Det är ett signum för regissörens stil att sätta stor dramatik före realism och han får ut maximalt ur sina aktörer. Mifune spelar på pondus och emotionellt explosiva uttryck och det passar hans roll mer och mer desto längre in i paranoid galenskap som han dras. Yamada spelar sin roll med en aura någonstans mellan människa och varelse ur en dröm. Samspelet mellan de båda ger scenerna med dem en skickligt skapad känsla av iskallt obehag som samtidigt fascinerar.

 

Som väntat i ett verk av Kurosawa så skulle varenda bildruta kunna ramas in och hängas upp på väggen. Den täta och mörka skog som många scener utspelar sig i kryper inpå tittaren att vara i. Slott och fort är fantastiska byggen. Interiörerna är sparsmakade på möblemang, vilket sätter dramat mellan människorna i fokus. Rustningarna är enormt detaljrika. Ljus och mörker blir i fotot ett språk i sig när de understryker både det poetiskt vackra och förstärker det själsliga nedbrytandet.

 

"Blodets tron" är precis så suggestivt uppslukande som en filmupplevelse ska vara för att självklart få högsta betyg. Efter 67 år känns den fortfarande inte ett uns föråldrad. Snarare önskar man att filmer av den här konstnärliga kalibern gjordes idag. Det känns helt rätt att den nu får nypremiär på stor bioduk där den kommer till sin fulla rätt.