Blood Calls You 2010

Egentligen började allt på Kuba. Lindas pappa Ulf träffade sin stora kärlek Marta. De föll för varandra, han utrikeskorrespondent, hon dansare. Det tog inte lång tid innan de bestämde sig för att gifta sig. De hamnade i Stockholm, Lindas syster föddes och snart föddes även Linda själv in i en familj som minst sagt kokade under ytan. Ulf och Marta slog varandra och barnen kom i kläm, till slut skilde sig Ulf och Marta och idag vill Linda försöka förstå hur detta kunnat hända och varför både hon och hennes syster hamnat i precis samma situation i sina egna liv.

Linda träffade Alexis under en resa till Kuba. De blev kära men Alexis hade svårt att få uppehållstillstånd i Sverige, något som förändrades då Linda blev gravid. På den tiden var allting bra. Linda drömde om att komma hem till Sverige igen med pappan till sin ofödde dotter och där börja ett nytt kapitel av sitt liv. Bara någon vecka efter hemkomsten slog Alexis Linda för första gången och allt Linda trodde skulle bli idyll förbyttes till ett helvete. Misshandeln fortsatte och trots polisanmälningar, besöksförbud och fängelsestraff för Alexis lyckades hon aldrig känna sig fri igen. Alexis blev en cancersvulst som påverkade hela hennes, och främst hennes dotters liv på det mest negativa av sätt. Med den här filmen vill hon berätta sin historia och samtidigt hitta svar på frågorna: "Varför händer detta mig?" och "Hur ska jag åter bli fri?".

Med utgångspunkt i att allt på något sätt är hennes och hennes familjs fel, flera generationer bakåt i tiden, sätter hon sig ner vid otaliga fikabord för att prata allvar med sin mamma, sin pappa, sin syster, sina kompisar, sin styvpappa och alla jag glömde.

Jag vet inte vad Linda Thorgren gjort tidigare men det jag lyckas lista ut i alla fall är att hon inte gjort någon film innan denna. Tyvärr märks det alltför tydligt. "Blood Calls You" har hon både skrivit manus till och regisserat. Filmen saknar ett berättande, en röd tråd, något att luta sig mot. Det fungerar i en halvtimme men efter det blir allt bara en röra av en massa ting. Det känns lite som ett avsnitt ur "Spårlöst försvunnen", på ett ytterst negativt sätt.

Framför kameran sitter Linda och inte samtalar utan intervjuar, maskerat som ett samtal, sin mamma och alla de andra ur hennes historia. Alltid vid ett bord med en kopp kaffe och alltid med allvarsmätaren inställd på blodigt. Det finns sällan någonting som skvallrar om att de människor hon träffar är hennes familj eller ens någon som står henne nära. Man får en väldig obehagskänsla som åskådare och det känns mer som man tränger sig på och att man själv är den som pressar Linda till att ställa alla dessa obekväma frågor på detta krystade sätt, som att vi gjort det till hennes plikt. Jag tror detta hade löst sig om Linda släppt projektet till någon annan. Om hon ställt sig själv och sin historia till förfogande till någon som kunnat berätta om henne istället för att hon nu gör allting själv. Någon som kunde blivit flugan på väggen i ett riktigt samtal mellan personerna det handlar om.

Det är hemskt det Linda berättar och det är svårt att inte beröras men något gör att hennes berättelse inte når ända fram. Lägg till det jag redan pratat om en ganska illa klippning och många trådar som lämnas hängande och du får resultatet på något som kunde ha blivit så mycket bättre.