Blood Simple 1985

Bröderna Coens första film är faktiskt i mitt tycke också en av deras bästa. Nu har de två förvisso flera otroligt bra filmer på sin repertoar men ”Blood Simple” står på något sätt ut. Detta är en dramathriller om kärlek, girighet och svartsjuka. Förväxlingar och missförstånd driver historien och karaktärerna vidare och även om det är smått otroliga händelser vi får ta del av så känns intrigen väldigt plausibel. 

Direkt från början vaggas vi in i en dyster mystik. Det är natt, regnigt och två personer sitter i en bil och samtalar. Det är Abby och Roy. Vi förstår att Abby är gift med Marty som är Roys chef. Vi ser knappt paret men vi hör dem tydligt mot det droppande regnet och det är ett enkelt men effektivt sätt att både plantera storyn och presentera två av huvudpersonerna i detta drama.


När Abbys man Marty senare får nys om affären som pågår anlitar han en privatdetektiv för att mörda hustrun och hennes älskare. Men mord är aldrig enkelt och något går fel.

Manuset till ”Blood Simple” är ett sådant mästerverk att jag blir uppspelt av bara tanken på det. Det är otroligt välskrivet och tight, med smarta dialoger, ironiskt svidande repliker och härligt nyanserade karaktärer.

Det är till synes så enkelt allting, men samtidigt fullständigt oförutsägbart. Saker och ting fortlöper av sig själv och det som händer gör det av en anledning. Sedan uppstår en tvist och de hela löper plötsligt vidare åt ett helt annat håll. Det är väldigt rättframt berättat och aldrig överdrivet komplicerat för oss som tittar, vilket också är till historiens fördel då man närmast aningslöst blir entusiastiskt indragen i den. 

Det finns en hel del likheter mellan denna story och till exempel den i ”Fargo” som kom ett antal år senare. Men även om filmerna i sig är helt olika så är det med facit i hand tydligt att redan i deras första verk kan en tydlig Coen-ådra anas. Låga kameravinklar, knasiga karaktärer som gränsar till karikatyrer men som håller sig på rätt sida trovärdigheten och stunder av beskt mörk humor mitt i det redan kolsvarta är ofta förekommande.


Ljudbilden i ”Blood Simple” är lika imponerande som fotot, allt från det magiska ledmotivet till takfläktens stilla surrande. Inget lämnas åt slumpen vad gäller det visuella heller och det är denna detaljerade träffsäkerhet som gör en film till ett mästerligt stycke bildkonst.

Hela den välspelande ensemblen borde lyftas fram men framförallt vill jag nämna Frances McDormand som övertygar starkt i en tidig roll som Abby. Jag tror på varenda subtil liten rynkning av hennes mungipa, liksom den klara blicken som är så talande att jag känner igen mig i karaktären, fast det egentligen inte finns en endaste likhet mellan oss. Och så ska ett bra skådespel fungera. 

Jag vill, men ska såklart inte berätta vad som händer i den sista scenen. Fast lite måste jag skriva om dessa fenomenala minuter som är så intensiva och laddade att jag nästan kissar på mig av nervositet. Det är inte mycket som sägs, men så skickligt som allt utspelas och skildras kan man inte kalla filmens fullständigt lysande kulmen för något annat ett skolboksexemplar av hur man bygger upp spänning med rörliga bilder.

”Blood Simple” är en helt underbart blodig, spännande och väldigt skrämmande film. Den visar upp människans mörkaste sidor, men också hur man som individ kan vara offer för olyckliga omständigheter och sina egna men framförallt andras osunda drifter.  


Detta härligt skruvade rysardrama gör allting intill perfektion rätt och jag vill omgående se den igen när den tagit slut. Och jag gör det också.