Blood Ties 2013

Brooklyn, 1974. New York-snuten Frank (Billy Crudup) jobbar med ett fall när han får reda på att brorsan Chris (Clive Owen), som han sedan många år tillbaka slutat hälsa på på kåken, snart ska släppas. Han har suttit inne så pass länge att kidsen inte längre minns honom. Mamman till barnen, Monica (Marion Cotillard), har inte fått något underhåll och tvingas hora runt för att få ihop brödfödan. Chris ska integreras i samhället och får ett risigt jobb på en bilmack men det är en lång uppförsbacke till ett hederligt liv och han får kämpa i motvind. Gamla vanorna sitter i och Chris ramlar rätt ned i diket igen vilket av uppenbara skäl sätter brorsan i kniviga situationer. 

Till svängig musik av Velvet Underground, Little Richard och Al Greet får vi under två långa timmar möta flickvänstyperna som söker sig till de här farliga, emotionellt otillgängliga män som gör vardagen lite blingigare, och ser åt andra hållet när det kommer till killarnas livsföring. Remaken av franska ”Les liens du sang” är ett relationsdrama bröderna emellan men rör inte till i innandömet på mig som Gavin O'Connells starka MMA-film om syskonosämja – ”Warrior” – gjorde. Det känns bara som att projektet gått ut på att visa upp att man förstått hur dessa människor lever sina liv. Det ligger en lite unken ”jag vet minsann hur det fungerar i gangstervärlden”-attityd över det hela som man lika gärna hade kunnat hitta i en skolenkät. Utövas våld i hemmet? Check. Är männen obotliga hjärtekrossare? Check. Existerar en stark vänskaplig kärlek mellan männen, en kärlek som mest kan uttryckas genom intensiva blickar eller en klapp på ryggen? Check, check, check. 

Trots en imponerande uppställning skådespelare som förutom ovannämnda består av Matthias Schoenaerts, Zoe Saldana och Mila Kunis är ”Blood Ties” lite av en dussinfilm. Filmen spelar på tematiken kring trasiga människor och ett släkten är värst-tema men är spatiös och förlitar sig på att handlingen om två bröder vid olika sidor av lagen ska hålla hela vägen. Det gör den inte. Även om Canet fått ihop en rent bildmässigt fungerande film så finns inte temperaturen som för finnas i en film om syskon som delar gener men väljer helt olika vägar i livet där. Och vad är grejen med att resten av familjen får figurera i bakgrunden utan att uttala sig om ett ämne med så många känsliga tryckpunkter? Inte fan skulle man hålla käften i den här situation. 

”Blood Ties” tar sig ändå i slutet med en fin återkoppling som för en stund får en att glömma mycket av håglösheten.