Bob Marley: One Love 2024

Om du vet mycket om Bob Marley finns det tyvärr inte mycket nytt att se i ”Bob Marley: One Love”. Men oroa dig inte, om du knappt vet något alls om den Jamaicanska sångaren… finns det ändå inte mycket nytt att se i ”Bob Marley: One Love”. Det här är en biopic som satt på sig stödhjul genom alla dramatiska händelser istället för att ta riskerna som definierade artistens politiskt laddade karriär.

 

Det var ju klart förväntat att det skulle bli såhär när inte mindre än fyra av Bob Marleys familjemedlemmar står som producenter. Filmen går på äggskal för att porträttet ska vara polerat och okritiskt. De få tecknen på sångarens personliga brister introduceras alldeles för sent och borstas snabbt åt sidan som om filmskaparna var oroliga för att bli stämda.

 

Första minuten är dock lovande. Till skillnad från de flesta biopics om en storartad sångare är det här inte ett svepande epos om hela profilens liv. Redan från första bildrutan är det 1976 och Bob Marley är en fullt etablerad artist. De bekanta noterna som ofta plågar musikbiografier är inte lika självklara. Men precis innan ”One Love” övertygar oss att manuset håller sig borta från de typiska fallgroparna smyger många klyschor in i alla fall via tillbakablickar.

 

Dessa tillbakablickar är dock mer förvirrande än informativa. Försöket att undvika de vanliga klyschorna lämnar istället filmen utan en tydlig riktning. Titelkaraktären är ofta för passiv och händelserna kring honom saknar en tydlig struktur som engagerar. Visst är det tröttsamt att biopics ofta följer samma gamla mall, men det började åtminstone som en mall av en anledning.

 

”One Love” skummar igenom flera stora händelser i Marleys liv så ofta att även det berömda mordförsöket faller platt. Filmen påstår att de våldsamma händelserna i Jamaica under den tiden blir en stor del av Marleys liv, men det politiska klimatet lyckas ändå kännas som en eftertanke. Till och med Marleys relation med hustrun Rita fördjupas knappt innan filmens sista akt.

 

Reinaldo Marcus Green står för regi och det är svårt att inte se kopplingar till hans förra film, ”King Richard”. En annan biopic som slipar bort många av de grövre kanterna på grund av den riktiga familjen. Men trots manusens uppenbara dramatiska brister lyckas Green, i båda fallen, åtminstone göra en snygg film med starka prestationer.

 

Kingsley Ben-Adir övertygar i rollen som Bob Marley, men på grund av hur passiv sångaren är skriven saknas det djup och nyanser i prestationen. Man får aldrig en känsla av Marleys musikaliska intellekt eller kreativa process och det är aldrig riktigt tydligt om karaktären någonsin växer eller lär sig något. Uppmärksamheten stjäls istället av Lashana Lynch varje gång hon får chansen. Tyvärr dyker den chansen inte upp lika ofta som den borde, men filmens bästa scen är tack vare henne som Rita Marley.

 

Bob Marley snackar mycket i filmen om hur viktigt det är för honom att hans musik bär ett budskap. Jamaicas politiska strider väger tungt på hans arbete och filmen betonar det genom att spela hans mest politiskt laddade hits. Men ”One Love” visar aldrig hur musiken faktiskt påverkar varken Jamaicas befolkning eller det politiska klimatet. Det är en biopic om en budskapsdriven konstnär som inte har några egna budskap att visa.