Bolt 2008

Puh. Det var nära ögat, men kusten är klar. Den sönderklippta actionsmörjan som utgör filmens inledande minuter är lyckligtvis bara en rekonstruktion av tv-serien där hunden Bolt är stjärna. Mätt på alla animerade Kung Fu-pandor och olidliga Cartoon Network vill man gärna slippa en och en halvtimmes animerat actionhysteri.

När Pixar och Dreamworks stångas som tjuren Ferdinand för att håva in vuxenpublikens slantar är det traditionsjätten Disney som får kliva in för ungarna. Bortsett från prinsessor och galna karikatyrskurkar lär bolagets tredje största klyscha vara söta jyckar på språng. Bolt är dock ingen banal svansviftare utan en knallvit hjälte med superkrafter! Eller är han det?

Varje dag utsätts Bolts tolvåriga matte Penny för spektakulära kidnappningsförsök av den onde superskurken Dr Calico. Det är i alla fall vad filmbolaget vill att hundstjärnan ska tro när de varje dag utsätter hans tolvåriga matte för noggrant arrangerade attacker. När stuntmännen och specialeffekterna är igång rusar Bolt till räddningen och hans imaginära superkrafter räddar Penny ur knipan varenda gång. Det är bara det att allt är bluff. Bolt är ingen superhund. Efter att ha utsatts för ett elakt spratt av seriens birollskatter forslas han från tryggheten i Hollywood till okända storstaden New York på andra sidan USA. Det är när han ska färdas hem som äventyret – och mognaden till självinsikt – tar vid.

Tänker man efter är det en rätt så traumatisk historia, som smusslas under mattan för den rena underhållningens skull. För underhållande är det. Animationerna är riktigt läckra med glänsande och detaljerade miljöer och skickligt designade karaktärer. De invandrarjiddrande duvorna är häftiga – deras fånstirrande ögon och sättet de böjer halsen på är fantastisk roliga. Men det är när Bolt; i sin färd för at återförenas med Penny, möter strykarkatten Strumpan och den bindgalna hamstern Roffe, som historien verkligen tar fart.

De tre börjar inte direkt som vänner – Bolt är fast i fantasivärlden där alla katter är skurken Calicos sataniska hantlangare och kattnappar stackars Strumpan för att släpa henne med sig. Roffe å sin sida är ett fanatiskt Boltfan med skyhögt hjältekomplex (och någon form av kemisk obalans). Att den omaka trion snart inte kan leva utan varandra är uppenbart från ruta ett. Djupsinnigare än den eviga sentensen att vänskap övervinner allt blir det alltså inte, trots förutsättningar som hämtade ur "The Truman Show". Men här finns också budskapet att man ska acceptera vem man är och en direkt uppmaning att inte behandla sommarkatter som urdruckna mjölkpaket.

Disney har fått ihop en (nästan) våldsfri och godmodig film anpassad för barn. Den förhärskande kontemporära referenshumorn är befriande nog körd på porten. Historien är möjligen i enklaste laget för en vuxenpublik men den fartfyllda resan tillsammans med de sympatiska karaktärerna kompenserar det. Filmens starkast lysande stjärna och min personliga favorit, den cyniska överlevaren Strumpan levererar ett par klockrena repliker som hade fått självaste Tina Fey att tindra med ögonen.

Disney lyckas rentav pricka in några smått elaka poänger om den ytliga underhållningsindustrin med en läskig tv-bolagstant och en genomfalskt lismande agent som pratar i 120 utan att bry sig ett skvatt om folks känslor (eller att lyssna på sina kunder). För en gångs skull är dubbningen inget irritationsmoment – de svenska röstskådisarna gör ett bra jobb och ingen i över tolv i publiken behöver skämmas för dem. Mellanstadieeleverna som var med och såg visningen diggade filmen. (Det gjorde även lärarna som tjöt av skratt åt filmens skämt.) I kategorin oskyldig familjeunderhållning är "Bolt" alltså en pigg pärla även för den som sett hjältehundar på duken tidigare.