Bon appétit! 2012

Hortense Laborie stökar till tillvaron för ett tjugotal manliga kockar i Elysée-palatsets centralkök när hon av franske presidenten blir anställd att ta hand om hans dagliga privata måltider. Hortense låter sig inte påverkas av gubbgnället utan lagar med enkla metoder fantastiskt god mat åt sin arbetsgivare, såsom hans mormor en gång gjorde och vinner på så vis presidentens, ja om inte hjärta så åtminstone hans smaklökar.

Manuset är skrivet av bland andra filmens regissör Christian Vincent efter Daniéle Mazer-Delpeuchs biografi. Daniéle är verklighetens Hortense och var anställd under Francoise Mitterrand i ett par år, och med tanke på att filmen har verklighetsbakgrund efter förstahandsuppgifter är det aningen märkligt att Hortense i filmen inte får någon gedignare presentation som person. Det är något jag saknar efter en tid, trots att karaktären ändå görs ljuvligt mänsklig och mycket trovärdig tack vare Catherine Frots suveräna rolltolkning.

Första gången vi möter Hortense är när hon förbereder sin avslutningsmiddag på en ö i Antarktis där hon arbetat under ett år som kock på en forskningsstation. Ett australiensiskt dokumentärfilmsteam följer livet därnere och börjar av en slump intressera sig för den intensiva kocken med smeknamnet Presidenten efter åren i hans tjänst. 
Växelvis får vi sedan följa Hortense arbete nära maktens kyliga korridorer och den avsevärt kyligare luften men märkbart innerligare stämningen vid sydpolen där hon lagar maträtterna med samma brinnande passion, fast bland mycket gladare män.

Även om båda berättelserna som kontrast till varandra funkar hyfsat bra sida vid sida, så blir tyvärr de narrativa luckorna tydliga under förflyttningarna i tid och rum. Frågor som varför dokumentärteamet plötsligt är så intresserade av Hortense och varför hon är så förtegen om sitt förra arbete stör mer än tillför i historien då vi aldrig får oss några svar. Med det sagt så är ändå maten som tillagas (en och annan snigel till trots) en fantastiskt smaskig upplevelse för en del av mina sinnen och som med all passion som skildras väl, räcker det ganska långt.

Jag känner mot slutet att jag, även med de nämnda bristerna, gärna hade följt Hortenses kokkonster i fler än de 95 minuterna som filmen varade, vilket ju helt enkelt innebär att den var en mycket trevlig och smarrig, om än kort, bekantskap.