Boog & Elliot - Vilda vänner 2006

En grizzlybjörn och en enhornad hjort utgör det omaka paret Boog & Elliot i Sony Pictures första försök till dataanimerad film.

Boog lever ett bekvämt och bekymmersfritt liv som tam nalle i en snäll skogsvaktarkvinnas garage, när Elliot börjar kasta kaniner på fönstret. Boog har nyligen motvilligt hjälpt honom komma loss från en jägares kofångare, men en stalker hade han inte räknat med. Elliot däremot gör nu sitt bästa för att rädda Boog undan tryggheten i hans hemtrevliga krypin, och lurar med honom på en vild kväll på stan vilket slutar i en totaldemolerad godisbutik. Boogs matte tolkar det som att det är dags för björnen att sprida sina vingar, och lämnar av honom och hans nyblivne ”vän” ute i vildmarken där de hör hemma.

Dessvärre är det dagarna innan jaktsäsongens startskott, och Elliot har ingen lust att förlora sitt andra och sista horn. Boog har också väldigt svårt att anpassa sig till ett liv utan tv, kylskåp eller egen toalett. Här krävs samarbete, oavsett om Boog vill det eller inte. Med Elliot som guide och Boog som livvakt ger de sig av för att finna vägen hem till civilisationen.

När nu Sony ger sig in på den animerade marknaden, satsar de på säkra kort. Talande djur, en äventyrsrik resa och en historia om vänskap som övervinner allt. Det hela känns som en blandning av ”Ice Age” och ”Den otroliga vandringen”. Och visst fungerar det. Det är charmigt och lättsamt och kommer definitivt att gå hem bland de yngre. Alla ingredienser finns där, men det är också där svagheten ligger. Gamla ingredienser återanvänds. ”Boog & Elliot” kommer inte med något du inte sett förut.

Birollskaraktärerna är också anpassade efter beprövad mall. Vi har de griniga ekorrarna, de uppstudsiga hjortarna, det skojiga piggsvinet, de grälande skunksystrarna och de tokiga ankorna. Man har dock lyckats att ge alla karaktärer personlighet och ingen känns överflödig, vilket är en av filmens fördelar. Bävrarnas lunchpaus eller i stort sett alla scener som involverar kastande med stackars kaniner är humor på hög nivå. Tyvärr förlitar sig humorn alltför ofta på snuskskämt: Boog är pottränad och har svårt att göra sina behov ute i naturen. Det är inte svårt att få en 5-åring att skratta åt bajsskämt, men Disney har gjort animerad film i decennier utan att behöva dem.

Manuset till ”Boog & Elliot” är skrivet av Ron Friedman och Steve Bencich som båda ansvarar för ”Björnbröder” och ”Lilla kycklingen”. Regi står bl.a. Roger Allers för, som regisserade ”Lejonkungen”. Någon kultklassiker i stil med ”Lejonkungen” lär dock ”Boog & Elliot” aldrig bli, utan bör ses för vad den är; en harmlös bagatell. Animationen är hyfsad (Boogs päls skulle imponera betydligt mer om inte Pixar hade gjort samma sak redan för fem år sen) och röstskådisarna (Martin Lawrence och Ashton Kutcher i originalversionen; Mikael Persbrandt och Jakob Stadell i den svenska) sköter sitt jobb utan att bidra med några minnesvärda prestationer. 

Förmodligen lär det inte bli sista filmen för Sony Pictures Animation. Tecknat i alla former går ofta hem hos biopubliken men i fortsättningen kan man hoppas att de gör ett försök att skapa något nytt. Jag tror inte Disney eller DreamWorks behöver oroa sig för konkurrensen riktigt än.