Boogeyman 2005

Figuren har inget speciellt utseende utan sägs anta formen av barnets värsta fasa. I Sverige är vi inte lika vana vid just den benämningen, vilket har fått översättare av tv-serier och filmer att hitta på diverse kreativa, och emellanåt roliga nya ord. En sak är säker: en boogeyman är något som är till för att skrämma barn – inget man gör en barnförbjuden skräckfilm om! Det är som att göra en film för vuxna som handlar om jultomten. En döfödd idé, som alla producenter med lite vett i skallen borde skrota vid första påsyn, och därefter starkt överväga att skicka en hitman efter manusförfattaren – för planetens bästa.

”Boogeyman” handlar om Tim Jensen, en man som i sina unga år blivit itutad berättelser om monster i garderoben av farsgubben – något som Jensen den äldre bittert fått ångra en natt då ovan nämnda monster tog och käkade upp honom. Fadern lämnade familjen och stack utan ett ord, blev den officiella versionen, men Tim vet vad som verkligen hände. 15 år och otaliga terapibesök senare tröttnar hans barnpsykiater på den nu 23-årige mannen och ordinerar en övernattning i det gamla, sedan länge obebodda huset. Och det krävs ingen Einstein för att räkna ut hur detta kommer att gå.

Jag blev trots denna fåniga intrig imponerad över hur effektiva filmens billiga skrämseleffekter emellanåt kunde vara. Man hoppar ju till och det är trevligt om en skräckfilm lyckas med det. Samtidigt skäms jag lite för jag inser att dessa metoder är ganska billiga och ide flesta fallen helt orelaterade till filmens handling. En död människa som ligger i en kista, och i en mikrosekund får liv och tar tag i någons hand – har vi inte sett det förut en sisådär femtio miljoner gånger? Jag är glad att skaparna bakom ”Boogeyman” insett att det vi skall vara rädda för ska man inte visa, och det dröjer bra länge innan vi får se en skymt av monstret, men för att återgå till det jag nämnde i början – det är en boogeyman för guds skull! De finns inte!

Det finns inte en människa i världen som är äldre än 10 som tror på sånt, då har i alla fall jag otroligt svårt att känna någon slags sympati eller förståelse för huvudpersonen som stenhårt tror på detta varelse.