Borderlands 2024

Filmen är baserad på spelserien med samma namn och har varit under utveckling i nästan 10 år. Produktionen har hunnit byta både manusförfattare och producent, vilket troligen är en bidragande orsak till det slaktade slutresultatet.

 

Trots att premissen för filmen har allt som kan väntas av en nutida sci-fi-action: Burning-Man-fashion, ökenporr, psykotiska massmördare och kvinnliga antihjältar lyckas de inte skapa den absurda, roliga helhet som troligen de flesta i publiken förväntar sig. Inklusive jag. Vilket gör att den allt annat än originella berättelsen blir desto svårare att genomlida.

 

Filmen utspelar sig på planeten Pandora. Lilith (Cate Blanchett), en rebellisk prisjägare, får i uppdrag av chefen för universums största vapenföretag Atlas, att finna dennes försvunna dotter. Lilith bär själv på ett mystiskt förflutet och är en av få som växt upp på planeten, vilken är allt annat än hemtrevlig.

 

Här lever bland annat underjordiska maskar (tänk ”Tremors”), hungriga drakar och sinnessjuka psychos. Men det sägs också att det på planeten finns ett hemligt valv som innehåller högteknologiska uppfinningar undangömda av ett troligen utdött, mystiskt aliensläkte - Eridianerna. I jakt på detta valv har planeten blivit en övergiven öken av gruvschakt och containerhus. Allt i maxad ”Mad Max”-estetik.

 

Premissen för berättelsen är lagom okomplicerad, och de hade nästan kommit undan med alla logiska luckor, om de gett karaktärerna någon som helst omtanke. Men skaparna borde skämmas. För ”Borderlands” hade alla förutsättningar för att bli en underhållande sci-fi-action-komedi med sin sjungande robot Claptrap (uppenbar comic-relief), Cate Blanchett som ascool medelålders kvinnlig antihjälte, Jamie Lee Curtis som den halvgalne professorn, Roland som snygg exsoldat, Tina som helgalen tonåring i linje med Hit-Girl och den snälle men rubbade psychosen Krieg. De är en perfekt uppsättning absurda karaktärer för att skapa humor och action i linje med ”Guardians of the Galaxy”.

 

Dessvärre är tajmingen ständigt off, vilket gör att samtliga skämt faller platt. Jag kräver ingen djupgående analys av deras psyken, men lite mer information om deras bakgrundshistorier hade inte skadat. Nu är bristen på insikt om deras personligheter så stor att deras agerande tycks slumpartat och bidrar till känslan av att allt är ur synk. Den enda gången jag blir genuint glad är när Cate Blanchett mejar ner ett gäng psychos med eldkastare till refrängen av Motörheads ”Ace of Spades”.

 

Annars är actionscenerna inte direkt upphetsande heller. Det är mest specialeffekter och märkliga vinklar på skjutvapen. Jag saknar finess och en koreografi som gör våldet intressant. Mycket av scenerna känns direkt hämtade ur spelen. Där fungerar det för att det är first-person-shooter, men på film blir det inte nämnvärt lika spännande att följa. Längre tagningar hade möjligen hjälpt, i stället för det TikTok-tempo som genomsyrar större delar av filmen.

 

Där finns möjligen någonting i hur Eridianernas vapen tycks grundade i en organisk energikälla i kontrast till Atlas maskinbaserade som kunde utforskats vidare. Men det finns det inte tid för mellan alla skjutningar. Och de hade gärna fått förklara någonting kring den högteknologi som är undangömd i valvet, men den förblir likt stenarna i ”Det femte elementet” - ett mysterium av neonfärgad symbolik på granit.

 

Jag hoppas att de inte får för sig att göra någon uppföljare. För det vore katastrof!