Borgman 2013

Nederländerna är knappast något land berömd för sitt filmutbud. En vanlig film-Svensson kan nog inte ens räkna upp holländsk film på fem fingrar. När man ser en film som "Borgman" får man dock blodad tand och blir definitivt lockad av att se mer. Det är en unik film som inte liknar något annat.

Det är en film som trots sin gravtysta, suggestiva stil och nedtonade stämning är förvånansvärt spännande. En oförtsägbar historia som briljant leker med fantasin - både hos publiken och karaktärerna - med ömsom svart humor, ömsom obehagligt och stundtals chockerande (men aldrig detaljerat) våld varslar oss mot en svåruträknad upplösning.

Den är symbolrik men aldrig övertydlig. Det finns gott om subtila, samhällskritiska budskap i filmen, många som möjligen kräver en andra titt för att uppfatta. Inledningsvis är kulturkrocken och klasskillnaderna mellan titelfiguren - en mystisk lösdrivare - och den förmögna överklassfamiljen, vars hem han långsamt nästlar sig in i, uppenbara. Men det finns så mycket mer under ytan.

Inget är svart eller vitt, och inget/ingen är vad vi väntar oss. Karaktärerna och deras handlingar är mer ledtrådar än faktiska element av storyn. Drömsekvenser och infall av fantasy vaggar oss mellan dröm och verklighet. Jag, som personligen kan tycka smal, svår indiefilm av denna typ lätt blir pretentiös och publikföraktande, dras in i den här bisarra men likväl spännande världen och låter den rycka i nyfikenheten i mig.

Regissören Alex van Warmerdam (som även spelar birollen Ludwig) hanterar inte olikt Michael Haneke historien och dess figurer med bestämda och lagom distanstagande fingrar. Även skådespelarna känns naturliga och självklara i sammanhanget, från Jan Bijovets (även aktuell i "The Broken Circle Breakdown") iskalla, nästan mytiska titelkaraktär till de mer förmänskligade Hadewych Minis och Jeroen Percevals ("Bullhead") ängsliga, krisande överklasspar.

Det är en näst intill perfekt film där enbart slutet krackelerar ytan. För medan resten av filmen tillåter fantasin att skapa en rad olika utgångar så är det egentliga resultatet lite av ett "jaha". Möjligen är det girigheten som kräver att vilja veta mer. Även om det är ett slut som fungerar så känner man sig lite blåst på konfekten. Känslor som infunnit sig efter någorlunda liknande filmer som "Funny Games" och "Dogtooth" är frånvarande här.

Men kanske är det även meningen, att man ska känna det tomma och meningslösa som filmens händelser faktiskt är. Det är en klinisk, polerad tolkning av mörker och ondska i en form vi inte sett tidigare. Den obehagliga, ruggiga atmosfären den framkallar är mer än många thrillers och rysare ens kan drömma om.