Boys Don't Cry 1999

”Boys Don't Cry" är en sådan film där gränserna mellan man och kvinna suddas ut. Den handlar om hur djupt rotat det sitter hos en människa att om någon beter sig på ett visst sätt måste den vara av ett specifikt kön. Filmen baseras på en verklig händelse där transmannen Brandon Teena blev våldtagen och mördad av sina vänner efter att de fått reda på att han var fransman. 

Brandon Teena döptes nämligen som liten till flicknamnet Teena Brandon, något som han snart kom underfund med inte passade hans upplevelse av att vara heterosexuell man. Men i den lilla trångsynta bonnehålan i Nebraska är det inget man skyltar med så istället kör han på ”macho-stilen” med lastbilsflaksrodeo på fältet och öldrickande med grabbarna samtidigt som han bär en tubsocka innanför brallorna. Han förälskar sig i vackra Lana som kommer från en dysfunktionell familj och har, liksom Brandon, en otrolig längtan bort till något annat.

Kimberly Peirces (”Stop-Loss”, ”Carrie”) debutfilm är minst sagt tung och ångestfylld och även under de scenerna som inte är fyllda av misär är tonen ledsam. Det känns särskilt eftersom man vet att det inte är fiktion utan att händelserna har förekommit på riktigt och att Brandon Teena har varit en verklig person. Filmens titellåt ”The Bluest Eyes in Texas” med Nina Persson, vars original kommer från Restless Heart, förstärker känslan av vemod och melankoli. Det är en independent-produktion med relativt låg budget som fann både publiken, kritikerna och vann Oscars. Hilary Swank belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och Chloë Sevigny nominerades för bästa kvinnliga biroll. De spelar med en smärtsamt äkthet och gör sina hittills bästa roller. Swank lyckas fånga både Brandons rädsla, osäkerhet och all den nyfikenhet och livslust som han gick omkring och bar på och Sevigny den uttråkade tjejen som använder sig av sarkasm för att skydda sig själv. Kärlekshistorien mellan de två är elektrisk och bränner till och stannar kvar långt efter filmens eftertexter. 

Om filmen hade kommit ett annat år än 1999 hade den säkerligen nominerats (och kanske även vunnit) i de allra tyngsta klasserna men filmer som ”American Beauty”, ”Den gröna milen”, ”Ciderhusreglerna” och ”Sjätte sinnet” hade premiär detta år. Glöm inte bort denna lilla men ack så viktiga produktion som på ett mainstreamt och icke-originellt men kraftfullt sätt berättar historien om en människa som ville betraktas som just människa men var för rädd för konsekvenserna. 

Filmen är för alla, inte minst för alla hen-haters som vill värna om ”friheten” att kategorisera män och kvinnor i det biologiska kön de har utan att förstå att det är grovt förtryck. Att det är ett hån mot de som inte kan identifiera sig med den könsidentitet som de tilldelades när de föddes. 

Brandon Teena, denna drömmande kille som helst av allt bara ville leva drömmarna, och Hilary Swanks gestaltning är bara det värd det finaste betyget. Lägg därtill ett otroligt starkt birollsgalleri (som en oberäknelig Peter Sarsgaard) och en fingertoppskänsla gällande foto, miljöer och musik som höjer historien några snäpp utan att för den delen skriva oss på näsan.