Braindead 1992

Det går lätt att dra en dålig ordvits om att Jacksons tredje film har både hjärna, hjärta och alla andra möjliga organ och kroppsdelar men faktum är att här finns en rätt söt historia mitt bland allt våld. Vad som vid första anblick vore lätt att avfärda som splatter för splattrets skull är egentligen en extremt rolig film med en sympatisk huvudkaraktär.

Stackars Lionel (Timothy Balme) lider av det klassiska Norman Bates-syndromet: fast i ett stort hus med sin vresiga, överbeskyddande mor (Elizabeth Moody). När den senare blir biten av en råttapa på ett zoo och sakta men säkert börjar förvandlas till zombie försöker Lionel upprätthålla fasaden men det är lättare sagt än gjort när fler offer skördas - och förvandlas - i källaren och en illa tajmad kärlekshistoria distraherar.

Jackson debuterade med ultralågbudgeterade splatterkomedin "Bad Taste" som gav prov på ambition och talang men var knappast något för finsmakare. Kultstatusen var dock ett faktum. Andra filmen, "Meet the Feebles", var en dockfilm kryddad med en överdos av våld och sex. Jackson klev återigen över gränsen och vann fler fans på underground-scenen. Men det var med "Braindead" han verkligen satte sig själv på kartan.

Hans två första filmer var underhållande på ett fnissigt bakfylle-sätt av typen valfri filmnördpolare kunnat filma med en super8-kamera och några påsar blod. "Braindead" var - och är fortfarande - ett proffsigt hantverk där både manuset och effekterna imponerar. Det är ingen fråga om vilken genre det handlar om - tonen för den bisarra, svarta humorn sätts tidigt och varvas med härligt uppfinningsrika effekter.

Jackson leker glatt med zombie- och splatterfilmen och skapar en hel drös dråpliga situationer ur vanligen zombiebefriade miljöer, exempelvis en finmiddag som urartar i alla möjliga kroppsvätskor. Alla fans har en egen favorit. Det är särskilt kul att man sexualiserat två zombies med följden av den ökända zombiebebisen - lekplatsscenen är Jacksons personliga favorit.

Finalen brer på extra mycket, som sig bör, med en superkladdig gräsklipparmassaker och ett jättemonster (komplett med hängbröst!). Det är överdrivet, barnsligt, fånigt - och hysteriskt roligt. Det är harmlös splatterhumor som håller än idag och ber om en comeback i stil med Sam Raimis "Drag Me to Hell". Uppskattar du inte den typen av film där en ursliten tarm får eget liv och krälar omkring så bör du troligen hålla dig borta. Men annars är den en underbart opretentiös splatterfest för alla glada. "I kick ass for the lord!"