Bram Stoker's Dracula 1992

1462: När Vlad Dracula återvänder från sitt korståg upptäcker han till sin fasa att hans älskade Elisabeta tagit sitt liv efter att falskeligen fått veta att han dödats i strid. I sorg och raseri över att hans kärlek på grund av sitt självmord nu är dömd att lida i helvetets lågor, förkastar han Gud. Hans rike förvandlas snart till en förfallen rest och han själv till en skugga som ensam vandrar genom de tysta salarna. Efter en tynande tillvaro i sin borg får greve Dracula besök av den unge Jonathan Harker, en ung jurist från England ute på sitt första uppdrag. Ett foto på Jonathans fästmö Mina förändrar allt. Övertygad om att Mina är reinkarnationen av hans älskade Elisabeta beger sig Dracula till London där han sprider fasa.

Knappast någon karaktär har genomgått så många metamorfoser som vampyren. Från ett blodsugande monster till kärlekstörstande casanova och med otaliga sci fi-, komedi- och dramaversioner. Det känns med andra ord ganska tryggt att regissören Francis Ford Coppola återvänder till Stokers klassiska ursprungshistoria.

En brokig skara skådespelare ledda av de tunga silverrävarna Anthony Hopkins och Gary Oldman står för ett intressant samspel där Keanu Reeves och Winona Rider känns som det otippade men självklara popkulturella valet. Med det sagt så är det Oldman som står för en vidunderlig karaktärstolkning av Dracula, från den smått patetiske gamling som vi först möter till den hänsynslöse vampyr som inte skyr några medel för att återvinna sin kärlek. Det är en fröjd att se hur han lever sig in i sitt livs roll som inte nödvändigtvis kan kallas ondskefull. "Bram Stokers Dracula" ställer tvärtom en nyanserad fråga hur långt man är villig att gå för kärleken.

Coppola å sin sida skyr inte att återanvända vad som skulle kunna uppfattas som klyschor, tänk nittio graders levitation ur en likkista, men gör det utan att låta sin moderna tappning förlora sin pondus. Ett homage till den rika filmhistoria han återupplivar. Ingen renodlad skräckfilm har Dracula likväl en skrämmande närvaro som spelar på det klassiskt smygande. Det är vackert, sorgligt och med alla sina nyanser fängslande.

Sannerligen kommer vampyrer få utstå mycket de kommande åren, "Twilight" host host, men med en så stark upprättelse som detta kommer även Dracula kunna vila lugnt i sin kista.

Daniel S Ogalde