Breach 2007

Efter 25 år i FBI:s tjänst är Robert Hanssen ännu fast i ett trångt kontor utan fönster, med arbetsuppgifter han finner meningslösa. Hanssen saknar inte idéer, han vet vad som krävs för att byrån ska fungera bättre – byråkrati och kvinnor som bär byxor hör inte dit. Ingen lyssnar dock, och frågan är vad bitterheten gör med en man som ägnat sitt liv åt att tjäna sitt land?

Året är 2001 och Hanssen misstänks för olämpligt beteende såsom porrsurfande på jobbet och sextrakasserier. Åtminstone är det den offentliga versionen som Eric O’Neill får höra. Eric är en ambitiös färsking inom byrån som omplaceras till att bli Hanssens assistent. Medan han gör sitt yttersta för att vinna den gamle mannens förtroende, får han samtidigt i uppdrag att rapportera allt han ser och hör tillbaka till sina överordnade.

Men Hanssen är inte bara en obehaglig snuskhummer, även om han faktiskt onanerar till Catherine Zeta-Jones på arbetstid. Som den amerikanske justitieministern John Ashcroft berättar i ett verkligt klipp i början av filmen (”Breach” bygger nämligen på verkliga händelser), har Hanssen under en stor del av sin karriär försett ryssarna med hemligstämplad information och därmed sabbat flera stora operationer. Färskingen O’Neill, som sänts in för att spionera på spionen, hamnar helt ovetande mitt i FBI:s största fall nånsin.

Det kan låta som att ”Breach” är en enda utdragen scen ur agentserien ”Alias”, och visst saknas det inte nagelbitarscener där hårddiskar eller bilar ska genomsökas under extrem tidspress. Men spänningen i dramathrillern ligger i relationen som utvecklas de två männen emellan, och vad det gör med unge Eric. Alltmedan hans lätt paranoide chef börjar tappa greppet och lita på sin assistent, ifrågasätter Eric hans skyldighet. Samtidigt tvingar tystnadsplikten honom att ljuga för sin flickvän, och därmed upprätthålla något av en dubbel identitet både på jobbet och hemmaplan. Chris Cooper må spela den centrala karaktären, men det är Ryan Philippes undercover-liv som blir det mest intressanta inslaget. Lite som ”Miami Vice” eller ”The Departed”, minus allt våld.

Fast mest är det den franska ”En studie i hämnd” som kommer upp i minnet. Den lågmälda thrillern fascinerade också med små, diskreta medel snarare än kaninkokeri och psykopatbeteende – som mångsidiga karaktärer förstärkta av passande skådisar, och en underliggande spänning som bara måste kulminera i något stort och möjligen farligt innan filmen är över. Men skillnaderna är att den förra hade ett vackert och stämningshöjande musikspår som ”Breach” saknar, och också att här vet vi, mer eller mindre, utgången.

Jag önskar att herr Ashcroft hade vett nog att inte spoila halva filmen för oss redan i scen ett. Även om Hanssen möjligen är ett känt namn i USA, hans gärningar likaså, hade filmen vunnit på att hålla oss oinsatta tittare i ovisshet lite längre än så.

ONÖDIGT VETANDE Regissören Billy Ray tog sig an ett liknande ämne i "Shattered Glass", en sann historia om en ung journalist som fejkade många stora rubriker.