Breaking Surface 2020

Halvsystrarna Ida (Moa Gammel) och Tuva (Madeleine Martin) har som årlig familjetradition att vinterdyka i Norge tillsammans med sin bossiga mamma. Här finns en outtalad konflikt – Tuva höll på att stryka med när systrarna simmade hemma vid bryggan som barn, och Ida borde så klart ha förhindrat det.

I egenskap av oaktsam storasyster har Ida klandrat sig själv för denna traumatiska incident hela livet, och modern verkar anse att det är en rimlig hållning. När en förkylning sätter stopp för hennes medverkan även denna dyktur ska vi därför vänta oss att historien kommer att upprepa sig, så här tjugo år senare.

Den mer rutinerade Tuva kläms följdriktigt fast trettio meter under havsytan av en stor stenbumling rätt omgående. Systrarnas nödutrustning blir även den begravd under ett precisionskickligt stenras uppe på land, och eftersom Ida befinner sig mitt ute i obygden utan mobiltelefon är läget minst sagt pyrt.

Nere på botten håller Tuvas andningsluft på att ta slut, och uppe i vinterlandskapet är hunden Knut inte till någon hjälp alls. Vid ett anmärkningsvärt tillfälle stannar Ida upp och skriker åt honom att sluta skälla och ”hålla käften”.

Det är kanske inte ett superrationellt beteende när tiden är så dyrbar, men vem vet hur man själv skulle agera i en krissituation? Och i övrigt har hon så klart fullt sjå med att försöka undsätta sin syster i en adrenalinstinn och desperat kamp mot klockan och de tröstlösa omständigheterna.

Renodlade, fungerande överlevnadsthrillers på svenska kan inte precis sägas vara en uttjatad genre, jag kan såklart ha selektiv amnesi men kommer faktiskt inte på en enda titel. Helt annorlunda ser det som bekant ut i USA, där människan mot elementen-temat (tänk hyllade ”127 timmar” av Danny Boyle) är mäkta populärt. Därför är det glädjande att manusförfattaren och regissören Joachim Hedéns ”Breaking Surface” till stora delar lyckas infria den hype som har förknippats med projektet.

Filmen kramar skickligt ut varenda droppe dramatik ur sin enkla premiss och accelererar hela tiden spänningen på ett oförutsägbart sätt. Det är dunkande puls och ångestpåslag i en brant stigande kurva ända fram till eftertexterna, så pass bra drag att man känner sig villig att förlåta både ett par överflödiga, animerade späckhuggare och en del repliker som landar illa.

Inspelningen har delvis ägt rum i en specialbyggd bassäng i Belgien och måste ha varit tekniskt besvärlig, inte minst för skådespelarna. Men illusionen håller och jag kommer på mig själv med att hålla andan under flera av filmens mest intensiva sekvenser. ”Tappa för f*n inte syrgastuben nu” vill man hojta, eller ”Skynda, skynda!” Ja, till och med ”Håll käften, Knut!”

Historiens första fungerande svenska överlevnadsdrama som utspelar sig under vattenytan, således. Ett djärvt och välkommet bidrag till årets inhemska filmutbud.