Breathe 2017

Året är 1957 och Robin Cavendish – en ung och äventyrsfull man som lämnat militären och blivit temäklare i Afrika – träffar sitt livs kärlek, rikemansdottern Diana Blacker. Efter ett snabbt giftermål beger de sig till Kenya för att fortsätta Robins teaffärer. Under resan drabbas dock Robin av polio och blir förlamad från nacken ner. Läkare ger honom tre månader att leva men trots omständigheterna väljer Diana att ta med honom hem till Storbritannien. Mot alla odds kämpar Robin mot sin sjukdom och bestämmer sig tillsammans med sin fru att göra livet mer behagligt för alla som drabbats av sjukdomen.

Robin och Diana kom – tillsammans med deras vän, forskaren Teddy Hall – att bli pionjärer och nyckelpersoner i utvecklingen av tekniska hjälpmedel för poliodrabbade och andra som lider av helkroppsförlamning.

Hur kom det då sig att detta projekt föll i händerna på motion capture-mästaren Andy Serkis? Robin och Dianas son – Jonathan Cavendish – blev själv filmproducent och har länge velat filmatisera berättelsen om sina föräldrar. Tillsammans med Serkis startade han 2011 produktionsbolaget The Imaginarium och har jobbat tillsammans sedan dess. I ett projekt som från början inte var tänkt att regisseras av Serkis hamnade till slut i hans händer och kom att bli hans första projekt som långfilmsregissör. Frågan är dock om det var så bra.

För även om berättelsen i sig är en mycket fin sådan – och budskapet om Cavendish-parets framgångar når fram och presenteras på ett värdigt sätt – så är det svårt att inte känna hur otroligt tillrättalagt och formgjuten ”Breathe” är. Serkis har bockat av varje do och don’t för filmbiografier och det är svårt att känna någon form av egen prägel på projektet. Kanske är det tanken att låta storyn tala för sig själv, men det är svårt att inte känna att "Breathe" mest känns som fattigmansversionen av "The Theory of Everything".

Även i sitt tillrättalagda tillstånd är det på gränsen till att Serkis lyckas med sin vision. Tonen är bitvis överallt och klippningen lämnar mycket att önska. Jag vill gå så långt som att säga att filmens första tio minuter är ren katastrof. Den finns ingen känsla för tempo eller etablering och den resterande tiden på denna nästan två timmar långa film kändes läskigt i farozonen. Lyckligtvis repar sig det efter detta och Serkis får lite ordning på skutan, men filmen känns i slutändan helt enkelt för blek.

Skådespelarmässigt är det ett härligt galleri som Serkis och Cavendish fått med sig. Andrew Garfield gör huvudrollen som Robin Cavendish och tvingas göra mycket med det lilla kropp- och minspel han har tillåtelse till. Det är en gedigen insats men det känns också som att Garfield mest ligger där och norpar efter Oscarsnomineringen. Fenomenala Claire Foy från Netflix-succén ”The Crown” gör rollen som hans fru men får tyvärr inte särskilt mycket mer att göra än att vara den stödjande makan. Roliga birollsinsatser som Hugh Bonneville som uppfinnaren Teddy Hall och Tom Hollander som Dianas tvillingbröder går att finna, men den senare blir mest bara pinsam då de nästan aldrig syns i samma bild. Smått förbryllande när man tänker vilket tekniskt framstående geni som Andy Serkis är.

På det stora hela är ”Breathe” en skildring av en fin, tankeväckande och sevärd historia – men som tyvärr saknar udd och flärd för att göra något bestående intryck. En typisk film som oavsett hur mycket man ogillar den inte kan undvika att gråta till.