Brevbäraren som byggde ett palats 2019

33 år tog det den tystlåtne brevbäraren Ferdinand Cheval, även kallad hästen, att bygga klart sitt mästerverk - ett palatset dedikerat sin älskade dotter som dog blott 15 år gammal. En tragedi som nästan förgör både Cheval och hans fru, om det inte vore för att han redan vid dotterns födsel påbörjat sitt palatsprojekt och genom att fortsätta arbeta på det får möjlighet att kanalisera sin sorg. Ett arkitektoniskt och högst fantasifullt verk som sedermera skulle uppmärksammas av både Pablo Picasso och André Breton.

 

I filmen säger Cheval sig själv inte höra hemma i den här världen, och enligt historiska källor ska han hela livet drömt om att bygga ett palats, men avvaktat till senare i livet då han varit rädd för att folk skulle skratta åt honom. Det var inte förrän han blev fullkomligen bergtagen av en spännande sten på en av sina postutdelnings-turer som ungdomsdrömmen åter väcktes till liv. Han är en man med stor integritet och det råder en mysticism runt honom som ingen tycks förstå mer än hans hängivna fru.

 

Filmen är baserad på den sanna historien om Ferdinand Cheval och regissören Nils Tavernier lyckas väl med att gestalta ett vackert och lågmält porträtt av en man som arbetar som en häst och genom tystnad kräver sin rättmätiga uppmärksamhet. Från första bildrutan ligger fokus på det som kan antas varit inspirationskällor för Cheval: den hårda vinden, de mjuka stenarna, färgglada blommorna och knotiga trädstammarna. Tavernier fångar känslan i materialen som omger det enkla liv Chevals familj lever. Bildspråket är poetiskt och bjuder på sagolikt vackra ljuskontraster. Fotot är helt klart det som fängslar mest, som berör och väcker flest tankar. Det är naturromantiskt och hipstrigt med betoning på de små detaljerna så som maskorna i stickade yllesjalar och handflator som knådar vad jag gissar är surdegsbröd.

 

Att arbeta med kärleken mellan far och dotter som huvudsakligt tema är i grunden en god tanke, men tillsammans med de historiska förutsättningarna blir berättelsen dessvärre något ointressant. Det är enkom tack vare Chevals tystlåtna profil som filmen inte blir bara ännu en uttjatad skildring av det manliga geniet. Likväl kan jag inte att låta bli att jämföra smått med ”Phantom Thread”, vars blick för detaljer och övergripande teman påminner vagt om denna. Här gör Tavenier inget nytt för genren utan spär snarare på gamla franska klichéer genom sina nakna kvinnobröst och Mona Lisa-leenden. Chevals stackars fru transformeras också från en kavat före detta änka till uppassare av den store konstnären.

 

Ett för linjärt berättarspråk är också det som oftast blir problemet med biografiska filmer, som ibland något lättvindigt förlitar sig på att förlagan är spännande nog i sig själv. Med ett något mer modernt narrativ kunde far-dotter relationen lyfts till en Ronja-Mattis-nivå, och i vissa scener har  de fångat den kärleken, men sedan skiftar fokus igen till Chevals bygge och dessvärre hinner jag innan slutet tvivla på för vems skull han egentligen bygger färdigt det bisarra palats. För att få chansen att platsa på ett vykort, eller för sin dotter.