Bridget Jones: Mad About the Boy 2025

Senast vi såg vår klantiga romcom-hjältinna Bridget Jones så fick hon barn med sin stora kärlek Mark Darcy i 2016 års ”Bridget Jones's Baby”. Nu återanvänder Colin Firth sin ”Mamma Mia”-motspelare Meryl Streeps knep med att bita i gräset och dyka upp som spöke.

 

Våra kära Bridget är alltså ensamstående mamma och änka. Lika klumpig som vanligt men ändå en inte helt hopplös hemmamamma som tappert kämpar med sina två barn. Omgivningen pressar henne till att börja dejta igen och snart hamnar hon i armarna på en ung hunk (Leo Woodall). Livet leker igen men som vi vet sedan tidigare är lyckan sällan långvarig.

 

Ska man vara ärlig så bleknade de två första uppföljarna aningen i jämförelse med originalet och levererade kanske mer cringe än skratt (vi glömmer gärna musikalnumret i ett thailändskt fängelse). Nu har man tacksamt nog återvänt till första filmens smittande humor och samtidigt mognat lite.

 

Titelkaraktären är trots allt en tvåbarnsmamma med äktenskap och karriär i bagaget. Både Renée Zellweger och regissören Michael Morris (”To Leslie”) inser att det inte funkar med en Bridget som samma snurriga singeltjej vi lärde känna för över 20 år sedan. Samtidigt har hon inte förlorat varken sin personlighet, glada optimism eller charm.

 

Zellweger påminner oss om hur bra hon är på att spela Bridget, och kombinera ansvaret som stollig romcom-figur med mer mänskliga drag. Med makens död som hemsöker finns här naturligt allvarliga inslag om förlust och sorg, som är förvånansvärt effektiva även om de aldrig tar över humorn.

 

Det är ju trots allt de förlösande skratten vi vill ha i ett Bridget-äventyr och här levererar filmen. Här finns både den väntade slapsticken och den desto mer roande dialogen som bjuder på gott om roliga one-liners. Tempot är tacksamt uppskruvat och de över två timmarna går relativt fort tack vare snabba utvecklingar i historien.

 

Det hjälper också såklart att Zellweger som vanligt får sällskap av några av Englands främsta skådespelarproffs. Hugh Grant är tillbaka som den oemotståndligt fräcka och flirtiga Daniel Cleaver och Emma Thompson har några riktigt roliga scener som Bridgets läkare från förra filmen. Det är också alltid kul att återse James Callis, Shirley Henderson och Sally Phillips som Bridgets prat- och vinglada kompisgäng.

 

Som nytt tillskott bidrar alltid sevärda Chiwetel Ejiofor med lite pondus och karisma som en sträng men sympatisk lärare till Bridgets son. Leo Woodall (”The White Lotus”, ”En dag”) är också bra även om karaktären är aningen tunn och outvecklad. Han fungerar kanske mer som ögongodis och en anledning att Bridget ska dejta en yngre man än någon med en större inverkan på varken filmen eller Bridget.

 

Det är dock befriande att man inte upprepat triangeldramat Mark/Daniel på samma sätt som ”Baby”-filmen även om vad som komma skall inte är någon större överraskning. Historien är harmlös, snäll och trygg men samtidigt aldrig tråkig.

 

Det är även gott om flera bekanta ansikten även om de flesta är begränsade till korta cameos (blinka och du missar Celia Imrie). Men det är ett lågt pris att betala för att ge den här franchisen lite nytt kött och blod. Fokuset ligger på Bridgets familjeliv och försök att kombinera med dejting och karriär. Det finns något rörande och genuint här, även om på en något ytlig romcom-nivå. Bridget passar egentligen perfekt som en mamma med lika stort hjärta av guld som mänskliga fel och brister. Mot slutet lyckas filmen till och med klämma fram en liten tår utan att bli alltför sentimental.

 

Sedan flirtar man lite väl övertydligt med filmens målgrupp, kvinnor och bögar. Det blir lite fånigt när de manliga huvudsrollsinnehavarna konstant ska ta av sig tröjan för att Bridget och hennes väninnor upphetsat ska dregla över deras magrutor. Filmseriens uppenbara charm känns dessutom aningen påtvingad ibland, som när Bridget med barn ska starta dagen med ett dansmontage till frukosten. Att Bridget med sina upptåg lyckas ta över både skollektioner, födelsedagsfester och TV-program tänjer också lite på de trovärdiga gränserna, om man nu skulle leta efter sådana i den här typen av film.

 

Det finns ingen anledning att tro att den fjärde Bridget Jones-filmen är något banbrytande stycke film som skildrar mödraskap och att gå vidare i livet på sätt som ingen annan film gjort. Men som en fortsättning på vår äskade hjältinnas svajiga livsresa är det en värdig, sevärd och framför allt underhållande film med Zellweger i sedvanlig toppform.