Bright Lights: Starring Carrie Fisher and Debbie Reynolds 2016

Den 27 december 2016 dog Carrie Fisher av en hjärtattack, och bara ett dygn senare dog hennes mamma Debbie Reynolds - bara några veckor innan ”Bright Lights: Starring Carrie Fisher and Debbie Reynolds” skulle haft premiär.

Av alla kändisdödsfall 2016 var Carrie Fishers bortgång det enda som gjorde mig uppriktigt ledsen. Utöver att vara den ikoniska prinsessan Leia var Carrie Fisher en sån karaktär. Med sin torra humor var hon brutalt öppen med sina brister, sin bipolära sjukdom, sitt missbruk och sina upplevelser i största allmänhet. ”Bright Lights” är precis den sortens dokumentär man förväntar sig att hon skulle vara med i. Den är uppriktig och närgången, inte rädd att visa upp något, men samtidigt väldigt kärleksfull.

Filmen inleds med filmklipp från Carries barndom, Debbie ständigt närvarande med sitt filmstjärneleende, över vilka mor och dotter tjafsar lite om huruvida Carrie var ett glatt barn.

”This is getting so ugly so fast” säger Carrie skämtsamt. Konversationen är en perfekt sammanfattningen av den lite knepiga, aningen dysfunktionella men ömma relationen mellan mor och dotter. Det är den som är filmens kärna, de två skådespelerskorna pratar om Hollywood, kändisskap, sitt familjeliv, och om att åldras.

Mor och dotter blev kändisar i två väldigt olika tider. Debbie Reynolds kom från Hollywoods studiosystem, när skådespelare uppfostrades till att klä sig rätt, le rätt och uppföra sig rätt. Hon är mest känd från musikalen ”Singin’ in the Rain” men har medverkat i ett 60-tal filmer. Medan Carrie Fisher mer eller mindre halkade in i på skådespelarbanan. Efter en biroll i ”Shampoo” fick hon en av huvudrollerna med i en viss episk rymdsaga, och plötsligt hittade sitt ansikte på de mest bisarra produkter. 

Det ligger två rutinerade dokumentärskapare bakom: Fisher Stevens som Oscarbelönades för delfinmördardokumentären “The Cove” (som han producerade) och Alexis Bloom som bland annat arbetat med “We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks.”

Men till skillnad från dem verkar planen här mest ha varit att låta Carrie och Debbie vara sig själva för att sedan fylla på med intervjuer och arkivmaterial. Filmen är till följd av detta spretig och inte särskilt visuellt tilltalande, så med mindre intressanta personer hade den i bästa fall varit medioker. Men på något sätt fungerar det, jag hade inte haft något emot att följa Debbie och Carrie i 30 minuter till.

Många kända personer är villiga att offentligt visa sina brister bara till den grad att de verkar mänskliga, men i ”Bright Lights” kommer vi verkligen nära. Den visar det mödosamma åldrandet när kroppen inte orkar göra vad huvudet vill. Debbie blir under filmens gång allt bräckligare, hon behöver hjälp att komma av scenen, hon faller och slår sig illa. De pratar en del om döden, och det är omöjligt att inte se det genom en vemodig lins. På många sätt handlar filmen om en dotter som trots sin avvärjande, sarkastiska humor förbereder sig för att förlora sin mamma, ingen verkar ha kunnat föreställa sig att det skulle bli tvärt om.

”Bright Lights” blir ett melankoliskt avsked den inte var menad att vara, men det fungerar i dess fördel. Jag uppskattar att jag får möjligheten att inte bara minnas dem som unga, vackra och begåvade, men också som roliga, starka, aningen irriterande, sårbara, komplicerade - och obrottsligt lojala mot varandra.