Brightburn 2019

”Brightburn” är rullen som Batman hade gjort om han varit PR-konsult. En förkrossande tackling mot den hjältemyt som förärat Stålmannen den beundran han så länge åtnjutit. En film som lyfter baksidan med den maktobalans som det innebär att ha en allsmäktig gud på steroider mitt ibland oss. Från en utopisk extrem till en dystopisk motsvarighet alltså. För vad skulle hända om Stålmannen var en ”bad guy”?

Tori och Kyle är paret som likt Stålmannens föräldrar Martha och Jonathan, rotat sig i ett mysigt hus ute på den amerikanska landsbygden. En kväll mitt i en av många hångelsessioner med intentionen att skapa barn, får något huset att skaka våldsamt. Som ett svar på deras infertila böner har en liten nyårsraket från yttre rymden kraschlandat precis utanför parets husknut, innehållandes ett litet barn. Så vad gör man när rymdstorken dumpar ett litet bebisknyte på ens trappavsats?

Det är inte bara filmens otvivelaktiga stjärna Elizabeth Banks som ska dra publik till biograferna utan också den något oväntade sammanslagningen av det urvattnade superhjältetemat och skräckgenren. Och det är onekligen ett intressant koncept som både Banks och producenten James Gunn i intervjuer talat sig varma kring i emellanåt skämtsamma ordalag. För vem tar sig egentligen an ett ”alienbarn” från yttre rymden? Ja, i ”Brightburn” så vet barnalängtan ingen nöd men tyvärr inte heller konsekvenserna av en snorunge som löper amok.

Tidigt in i filmen sätts standarden för en relativt tunn skräck som förlitar sig på billiga ”jump scares” utan att egentligen bygga upp något av ett obehag. Det är synd, för visst finns det en potential inte bara i att se en hjältemyt smulas sönder, att se sådan makt i händerna på en galning, utan även att se ett barn förvandlas till en flygande psykopat. Men likväl tycks man glömma allt vad karaktärsutveckling heter i drygt en och en halv timme (hela filmen alltså) och det blir tydligt att Stålmannen... jag menar Brandons enda intressanta aspekt blir uppgfinningsrikedomen i hans nästa slakt. Lite som ett barn som leker med insekter.

Med denna bristande relation med publiken är det inte konstigt att Toris (Elizabeth Banks) envisa modersinstinkt blir mer ett irritationsmoment än en logik i sig. Inte ens en moders kärlek borde kunna ignorera att ditt barn krossar en klasskamrats hand i sin egen. Så i sin helhet är ”Brightburn” en förlorad chans att göra något nytt och spännande av en redan uttjatad genre. Tom på innehåll men även med en förpackning av specialeffekter som möjligtvis platsar i en dussinserie som ”Smallville” men inte i en långfilm 2019.

Det enda ”Brightburn” egentligen lyckas med är att visa på det absurda i sin egen historia. En som gör Stålmannens ursprung minst lika otroligt. Så vad är då sensmoralen? Förutom att hålla sig borta från Twitter så bör nog Gunn göra detsamma med skräckgenren. Till oss andra dödliga är detta en varning. Ta för guds skull inte hem alienbarn som faller från rymden. Adoptera istället! Vem vet, det kanske finns en föräldralös miljardärsunge därute.