Brittany Runs a Marathon 2019

Årets Sundance-hit ”Brittany Runs a Marathon” skulle kunna ses lite som uppföljaren till förra årets Sundance-hit ”Eighth Grade”, fast med nya karaktärer tio år framåt i tiden. I stället för en komisk och rörande coming-of-age-berättesle om en tonårings överlevnadsstategi i skolan, möter vi en ung milleniumtjej som ska navigera sig igenom vuxenlivet med allt vad det innebär av kärlek, karriär, vänskap, boende, identitet och självförtroende. Budskapet är universiellt och jag tror vilken storstadstjej eller -kille som helst kan känna igen sig i Brittany (Jillian Bell) och hennes vänner.

Filmen börjar med att Brittany försover sig fast klockan är tolv på dan, och förgäves försöker hinna med sitt tåg. Hon får en tillrättavisning på jobbet som vaktmästare på teatern eftersom hon alltid är sen. Brittany's tillvaro känns rätt oambitiös och vilsen, om än filmad i en satuerad färgskala som går väl ihop med hennes kvicka och roliga kommentarer.

Brittany gillar att ha kul och går till doktorn för att försöka lura till sig Adderall-tabletter. Istället får hon höra att hon är överviktig och har för högt blodtryck. Hon blir beordrad att börja motionera och gå ner 20 kilo för sin hälsas skull. Men Brittany är en partytjej som gillar att festa runt med sin rumskompis Gretchen (Alice Lee) och det är lättare sagt än gjort att styra om sitt liv. Det handlar inte bara om självdisciplin utan också motstånd från vänner som är vana att ha sin roliga, överviktiga side-kick till hands när det dyker upp kul tillfällen att gå ut och ta roliga piller. Men hon samlar kraft, drar på sig gympadojorna och lyckas jogga hela vägen till nästa gatukorsning. Det blir starten på en ny tillvaro med nya vänner, och tillsammans med Seth (Micah Stock) och Catherine (Michaela Watkins) börjar Brittany träna inför New York City Marathon.

Filmen är genomgående smårolig även om Brittanys stand-up kvalitéter i filmens början snabbt ger vika åt mer komplexa känslor som kommer upp till ytan allteftersom hon förändrar sin livsstil med allt vad det innebär. Hennes vilsenhet och dåliga självförtroende är nog relaterbart för många utan att ha med vikt att göra, för Brittanys nya jag har svårt att ta emot hjälp, kärlek och vänskap. Ju större framgångar ju mer självtvivel, vänliga gester bemöts av misstänksamhet, och hon klarar inte av att ha ett förhållande med Jern (härligt spelad av Utkarsh Ambudkar) fastän hon tycker om honom.

Manusförfattaren och regissören Paul Downs Colaizzo har baserat Brittanys karaktär på en väninna som gick igenom en liknande resa. Filmen är ganska förutsägbar men bjuder på ett känslosamt slut som gör det svårt att hålla inne med tårarna. Den har en skön indie-känsla som är väldigt New York. Exempel på roliga scener är när Brittany och Seth springer så långsamt att ett tåg med dagisbarn går om dem, och när Brittany beklagar sig över hur tomt hennes liv är – hon fick inte ens adoptera en hund från ett ”high-kill shelter” därför att de inte såg hur hon kunde ge hunden den framtid den förtjänade. Från ett ”high-kill shelter”, förtydligar hon.

Filmen höll både min och resten av publikens uppmärksamhet allt igenom. Vi småskrattade ofta och vi grät ihop på slutet. Trots det kan jag inte ge filmen full pott för jag tycker inte att den riktigt att den gick in på djupet för att utforska alla de komplexa känslor och mänskliga beteenden den rörde vid. Däremot är ”Brittany Runs a Marathon” är en härlig indie-komedi som jag varmt kan rekommendera!