Broder Daniel Forever 2009

Låt mig först klargöra att "Broder Daniel Forever" inte är en spelfilm. Det är inte heller en dokumentär eller en konsertfilm som de kanske själv klassificerar det som. I mitt tycke är det kort och gott en konstinstallation.

I "Broder Daniel Forever" väljer man att ta till ett väldigt naket, stilrent, ytterst estetiskt berättarsätt. Filmen utspelar sig några månader innan Broder Daniel ska genomföra sin hyllningskonsert till den bortgångna bandmedlemmen Anders Göthberg. Snygga intervjubilder blandas med bilder från avslutningskonserten på Way Out West i Göteborg.

Tyvärr blir det aldrig någon detaljerad kartläggning kring bandets bakgrund, historia eller äventyr, utan istället en filosofisk förklaring till varför Broder Daniel var som dom var. Det finns inga gamla videoklipp eller bilder som ger lite perspektiv (inte heller en enda bild på f.d bandmedlemmen Håkan Hellström) utan hela tiden förväntas det att man redan ska känna till dem. Detta gör det hela mycket svårare för de som inte alls känner till Broder Daniel att få en större bild av vilka det egentligen var.

Henrik Berggren, sångare och delaktig låtskrivare i Göteborgsbandet Broder Daniel förklarar i inledningen av filmen hur viktigt det var för dom att vara annorlunda. Och visst är det egentligen det som hela Broder Daniel handlar om? Känslan att vara annorlunda, att inte passa in, blir på något sätt den gemensamma nämnaren för fansen och bandet. Jag kan absolut tillsammans med många andra identifiera mig med denna utanförskap och lätta ångesten, speciellt under tonåren. Jag kan definitivt förstå deras framgång och jag tycker faktiskt att de har gjort en bra insats för kultur-Sverige. Broder Daniel skrev ett stycke kulturhistoria.

Det är svårt att ge "Broder Daniel Forever" en rättvis bedömning. Eftersom den endast är 60 min lång, riktar sig till den nischade publiken och är, vad jag anser, en konstinstallation. Så för att uppskatta filmen måste man nästan ha någon sort anknytning till bandet och ta den för vad det är, en vacker fanfilm utan djupdykning.

Vad tyckte jag då? Jo jag var en av dom som gillade Broder Daniel som tonåring, jag var långt ifrån ett hardcore fan men musiken tyckte jag var inspirerande och engagerande. Filmen var en snygg och lite annorlunda genomförd film. Bilderna på de storgråtande fansen från avslutningskonserten på Way Out West gav mig kraftiga rysningar och gjorde filmen oförglömlig. Jag förväntar mig inte att alla kan dela denna uppfattning men jag ger den ett betyg som från mitt perspektiv (som i grunden är uppbyggt på mina tidigare erfarenheter av bandet) är helt rättvist.