Bröderna Grimm 2005

Hör du ett pustande ljud i bakgrunden är det bara Gilliam-fansen kan andas ut. Det har varit tyst ett tag, men nu har den gamle ”Monty Python”-regissören klämt ur sig två filmer på raken.

Jag tvivlar starkt på att bröderna Grimm var två hunkiga unga män när de skrev sina berömda folksagor, men hey, den här historien har inga aspirationer på en korrekt levnadsskildring. Regissören fokuserar inte oväntat på sina kännetecken fantasi och komik när han tar sig friheter med de tyska sagobrödernas leverne under en tid då Napoleons Frankrike ockuperade Tyskland. Bröderna livnär sig på att lura skjortan av vidskepliga människor med färgrika skådespel. Oturligt nog har brödernas växande rykte fått upp den franske generalen Delatombes intresse för dem. Som sann rationalist vill han avslöja ett lurendrejeri bakom försvinnandet av elva unga flickor i byn Marbaden. Jake och Will får i uppdrag att finna sanningen – vägrar de väntar fängelse och tortyr utförd av sadisten Cavaldi (Stormare).

Mer än en kvinna fick kanske något drömskt i blicken när hon läste att Heath Ledger (Jake) och Matt Damon (Will) bägge skulle medverka i en film med både undersköna drottningar och skinande rustningar som betydande inslag i handlingen. Att bröderna assisteras i sitt sökande efter den modiga, handlingskraftiga och vackra Angelika (Lena Heady) vars uppenbara kvalitéer inte går dem förbi bäddar ju formidabelt för en kärlekstriangel. Men trots förutsättningarna uteblir romantiken. Angelika blir aldrig något annat än en projektionsduk för brödernas barndomskonflikt om magiska bönor. Matt Damons charmiga storebror är rationalisten som vill hamra in i lillebrodern att hans fantasier är osunda och kostade deras lillasyster livet. Sagor är för okunnigt folk, ingen annan. Vi vet dock bättre och håller på Ledger för hans oemotståndlig ivriga och valpiga tolkning av drömmaren Jake. Den här konflikten om skild livssyn blir dessvärre aldrig vare sig intressant eller nyanserad – Gilliam hänger sig åt att slå in öppna dörrar å fantasins vägnar. Vi vet ju redan att han inte är diskbänksrealismens främste härförare. Varför inte bara göra en Burton och acceptera sin egen skapade värld utan att fastna i kampen för dess berättigande? Lyckligtvis är fabelinslagen lika fascinerande och välgjorda som karaktärspsykologin i dem rumphuggen. De kongeniala tjeckiska sagomiljöerna kompletteras av yviga gester, medvetet överspel och skälmsk dialog från de flesta inblandade aktörer. Vilket också är ett problem.

Hollywoodhunkarna Damon och Ledger verkar trivas så bra ihop att det är svårt att ta deras dramaturgiskt framtvingade gräl på allvar. Peter Stormare gör den bisarra skurkroll vi är van att se honom i, en roll som fladdrar inkonsekvent mellan olika positioner likt det förtrollade tygstycket som i filmens egen sagoskildring lockade Greta in i fällan. Värst är ändå det frekventa användandet av en bondkomik som eskalerar med tiden då fransmännen intar duken – det finns en gräns för hur ofta man kan se Jonathan Pryces Delatombe passa på att njuta av att ta ut svängarna och vråla ”Bingo” på tidsanakronistiskt manér. Man kan fråga sig om Gilliam har förätit sig på sniglar eller någon annan gastronomisk franskättad rätt, den burleska nidbilden av generalen och hans underställda hade nämligen ratats av självaste Kusturica som alltför osubtil. Men ljuspunkter finns - i inledningssekvensen och två fantastiska scener (låt oss kalla dem ”hungrig häst” och ”pepparkaksgubbe”) visar Gilliam att det faktum att han tilldelas årets ”Visionary Award” från Stockholms filmfestival, inte är helt och hållet baserat på gamla meriter. Visst har han regisserat mer psykologiskt invecklade filmer, men ibland vill man bara sjunka ner och regrediera in i en barndom där godheten alltid segrar över ondskan, utan en massa flaggviftande och svettiga män som slår varandra på käften.

Filmen ”Bröderna Grimm” är lika okomplicerad, färgstark och folklig underhållning som sagorna den hämtar sitt stoff ifrån. Möjligen bör den undvikas av fransmän och folk som inte tål breda penseldrag. En brasklapp till den romantiskt hugade dock: om du trånande in i det sista väntar på att den stackars Angelika blir uppraggad av valfri bror uppmanar jag av ren barmhärtighet dig att lämna salongen fem minuter innan slut och använda fantasin. Det funkade ju för Gilliam i alla år.