Bröderna Lejonhjärta 1977

”Narnia” och ”Trollkarlen från Oz” är exempel på portalfantasy - berättelser där en dörr, tornado eller annan imaginär eller riktig tröskel förflyttar huvudpersonen till en magisk värld. Bröderna Lejonhjärta får ansluta sig till denna genre även om det är något så tragiskt som döden som transporterar protagonisten. För just denna saga börjar vid en sjuksäng.

Carl Lejonhjärta, a.k.a. Skorpan, är döende och som den lilla påg han är räds han förstås inför mötet med liemannen. Hans storebror Jonathan (ett namn som bör sjungas) tröstar sin lillebror med att det finns ett liv efter detta och den platsen, det paradiset, heter Nangijala. Efter att deras lägenhet gått upp i rök förflyttas de båda till denna sagovärld. Tyvärr är inte alla sagor goda och även om körsbärsblommorna skiner vackert rosa på den skånska slätten lurar något murket bakom åsryggen. Förtryckaren Tengil försöker ta över dalen och till sin hjälp har han vidundret Katla. Här är onda badass och den godhjärtade hjälten, klädd i en John-Bauer-outfit, förespråkar pacifism.

Liksom med Philip Pullmans ”His Dark Materials”-boktrilogi är jag helt för att blanda in filosofiska livsfrågor i barnsagor. Jag gillar skarpt att Astrid Lindgren vågat ta upp det tabubelagda ämnet döden i sin äventyrsberättelse. Tyvärr andas filmatiseringen av Bröderna Lejonhjärta 70-tal på det mindre lyckade sättet. Från ruta ett är det gulfilter för att gestalta att detta är ”verkligheten”, sedan övergår det i ett färgglatt spektakel när de färdas till Nangijala och då leks det hej vilt med dubbelexponeringar och målade bakgrunder. Musiken lyfter den psykedeliska känslan med sina bitvis syntfabrikerade stråkar och tunga trumrytmer. Samma melodislinga spelas så många gånger att jag blev sugen på att räkna det sammanlagda antalet. Eftersom jag också är lite av en tygnörd så stack det extra i ögonen att se ondingarnas glittriga kroppsstrumpor och lila polyesterfodrade kåpor i en medeltida miljö.

Det känns även som att kamerakillen just upptäckt att det är viktigt att ha djup i bilderna och därför är det i flertalet scener en levande ljusflamma eller körsbärskvist i förgrunden. Det bjuds på hyfsat många montage i filmen där bröderna ses fiska, skjuta pilbåge och skratta vid middagsbordet. Ibland förflyttar sig karaktärerna mitt i en mening och sorgligt nog känns dialogen väldigt stolpig. Det förklaras hela tiden vad som sker både visuellt och verbalt. Även om vissa uttryck är charmiga än i dag som: ”Jag är ingen liten lort”, ”Uråldriga Bergens berg” och ”Dumskalle” så är det inte förrän farfar Mattias (Allan Edwall) och Orvar (Per Oscarsson) intar rutan som skådespeleriet lyfts till en högre nivå.

Här finns heller inga gråzoner. De onda bor i mörka borgar och de goda i hemtrevliga skånelängor med halmtak. Den följer i all sin helhet en klassisk dramaturgi som gestaltas med blixtar och bubblande kärr när hemskheterna är på väg att kulminera och bilder på stilla sjöar när slutet närmar sig. Men trots sina brister ska”Bröderna Lejonhjärta” ha all eloge för att den är en av de första fantasyfilmerna i sitt slag. Det skulle dröja flera år till innan genren tog fart och blev kommersiell. Att den dessutom är svensk är ju inget mindre än ett mirakel.

Så även om jag verkligen uppskattar Astrid Lindgres äventyrssaga och kopplingarna till både Bibeln, själavandring och Dantes ”Den gudomliga Komedin” så hoppas jag att den kommer bli ännu bättre av en ny filmatisering. Särskilt om den ska kunna konkurrera om barnens uppmärksamhet idag. Jag hoppas också att nästa regissör vågar ta upp det allvarliga ämnet med döden och tolkningen av slutet på ett mer nyanserat sätt. För just denna gång har jag tyvärr svårt att leva mig in i berättelsen. Vi har trots allt i många fall blivit bättre på att förmedla budskap på ett smartare och subtilare sätt än att lukta på en tröja och säga ”Den stinker hat och förtryck.” Se den i vilket fall, om inte annat som ett stycke svensk fantasyhistoria.