Bröllop i Italien 2012

Efter en cellgiftsbehandling har cancersjuka frisörskan Ida (Trine Dyrholm) äntligen blivit frisk, lagom till sin dotters bröllop i Italien - och upptäckten av sin sviniga mans (Kim Bodnia) yngre älskarinna. På väg ensam till bröllopet träffa Ida sin blivande svågers pappa (Pierce Brosnan), en förmögen men bitter änkling. Under helgen ska många kärlekslågor både hinna tändas och släckas.

Efter filmer som "Hämnden", "Things We Lost in the Fire" och "Efter bröllopet" är det ganska oväntat att se Bier återvända till en genre hon inte petat på sedan "Livet är en schlager" för 12 år sedan. Ändå hanterar hon denna romantiska komedi med självklar fingerfärdighet. Men då har hon trots allt en före detta James Bond och ett vykortsidylliskt Italien till sin hjälp.

Filmen pendlar lite ojämnt mellan en ganska amerikansk typ av komedi med den galna familjen som vägrar samsas på det kaotiska bröllopet och ett mer eftertänksamt drama om cancer, livet, döden, kärlek och ensamhet. Den som håller filmen flytande är den förträffliga Dyrholm (som tidigare lyst i både "Festen" och "En såpa") - hon anammar galant den nyförälskade, förvirrade och frustrerade mamman och bedragna hustrun.

Hon får fint stöd från pålitliga birollsinnehavare, främst Bodnia och Paprika Steen (lysande som sexuellt frustrerad ensamstående mamma) som båda gör vad de kan med sina smått stereotypiska karaktärer. Huruvida man smälter filmen beror dock mycket på ens uppfattning av Brosnan. Hans irländska charm är självklar för hans många tantsnuskiga casanovarepliker och han bevisar återigen att han kan hantera kombinationen humor och drama, men den efter "Mamma Mia!" sönderknölade skämskudden är inte långt borta.

Det är en förutsägbar men onekligen trevlig film vars publikfrieri faktiskt funkar. Man gillar både skådespelarna och rollfigurerna, det finns gott om komisk tajming såväl som några rörande livsöden. Sedan hade man kanske förväntat sig något mer djupodlat och meningsfullt från Bier, särskilt när det gäller cancertemat. Men visst blir man både road och berörd, vilket väl ändå är filmens syfte.