Bröllopsduellen 2009

Alla vet ju att kvinnors strävan här i livet sträcker sig till en diamantring på ena handen och en brudbukett i andra. Toppa det med en hårdhunsad hjärndöd man så är idyllen fullkomlig. Ironi gott folk, ironi. Snarare är det här reduktionen för "Bröllopsduellen". Ett lika tanklöst som Hollywoodyeskt upplägg. Oskuldsfullt? Föga. För även djävulen antar de mest oskyldiga former för att få oss biobesökare att bränna våra kronor på infernot som dåliga filmer utgör.

Kate Hudson tycks lida av en familjeförbannelse. Samma som fick hennes mamma Goldie Hawn att ägna större delen av sin karriär åt menlösa romcoms. Men där Hawn åtminstone lyckades dra en på mungipan framkallar Hudson endast en tröttsam suck. Inte igen. Men det är sällan om någonsin man får sin önskan uppfylld i drömfabriken. För det är ju just en drömfabrik. "Bröllopsduellen" drar upp en gammal klyscha från filmkomposten för en omgång skamlös återvinning.

Liv (Kate Hudson) och Emma (Anne Hathaway) har drömt om att gifta sig hela sitt liv. Pluffsiga brudklänningar, färgglada tårtor och ståtliga blomsteruppställningar. Kärlek är det inget tal om. Den röda mattan upp till podiet där det magiska ordet ska yttras, hägrar som en helig graal. Enkel biljett till Splitsville någon? Både Emma och Liv delar också drömmen om att knyta bandet på Plaza Hotel. Ska det vara så ska det vara. En dröm som snart morphar till bästa mardröm när deras pojkvänner inte bara friar samtidigt utan deras bröllop också dubbelbokas på just Plaza Hotel. Vem ska vara brudtärna? Vem ska backa undan? Vem ska ställa in sitt bröllop? Ingen såklart. Kriget är med andra ord i full gång.

Det inte bara känns billigt det är billigt. Storymässigt, filmiskt, visuellt. I princip på alla möjliga sätt. Ett söndertuggat koncept som fortsätter rulla fram i sitt hamsterhjul tack vare sin trogna publik. Medelålders tjejkompisar med "Sex and the City" som förebild. Kort och gott.

Medan Anne Hathaway kör sitt på ett minimum, för det krävs ju egentligen inget mer, spelar Hudson på med hela sitt register. Glad, ledsen, dålig, hysterisk, dålig, rolig (not), dålig. Och så fortsätter det tills den enda riktigt beskrivande sammanfattningen är talanglöst. Hudson känns lika simpel som de filmer hon gör. Och med tanke på hennes CV en rent fasansfull slutsats.

Det kan inte göras en hemlighet av att "Bröllopsduellen" kräver sin speciella publik. På samma gång går det inte förneka att det här är riktigt riktigt och då menar jag riktigt trist. Nästan lika trist som att skriva ännu en recension om ännu en dålig romcom. Vad ska man säga? Aldrig har en film hyllat skilsmässa så hårt som "Bröllopsduellen". Årets kräkpiller är här.