Bronson 2009

Winding Refn klarar av Bronsons barndom och tonår på några minuter och låter resten av filmen utspela sig i de fängelser och institutioner som den hårdhudade brottslingen far som en skottspole emellan. Det står väldigt snabbt klart att kåkfararen har både en och två skruvar lösa då han far på vakter och personal som en ilsken bulldog så fort han får minsta ursäkt att reta upp sig på. Våldet är brutalt men extremt stiliserat och tonsätts ofta av Wagner och Puccini på ett manér som inte så lite påminner om Kubricks.

Och att det är just "A Clockwork Orange" som agerat inspiration till Winding Refns film är närmast parodiskt tydligt. Här samsas långsamma panoeringar över tidlösa engelska miljöer med stiliserat övervåld och varietéliknande monologer. Då och då transporteras vi nämligen in i Bronsons eget huvud och får se honom stå vitsminkad på en teaterscen och prata om sitt liv som ett stort konstverk. Alla blodiga nävar och utsparkade tänder är egentligen bara en stor installation.

En annan referens är kultförklarade skinheadsfilmen "Romper Stomper". Tom Hardy, som spelar Bronson, frammanar samma hejdlösa ilska som Russell Crowe gjorde 1992. Han gör Bronson som en frustande och dreglande kruttunna som hela tiden hotar att explodera i våld. Hardys insats är imponerande och helt klart en av filmens största tillgångar.

"Bronson" är en stilsäker och välspelad historia som ekar av genrens stora klassiker men någon ny "A Clockwork Orange" är den inte. En del scener faller platt till marken - som den när mentalsjuka patienter tafatt dansar till Pet Shob Boys - och filmens budskap, att Bronson på något sätt är en missförstådd konstnär, blir i slutändan lite väl banalt. Men den är aldrig mindre än sevärd och Nicolas Winding Refns storslagna vision är inget mindre än imponerande.