Bros 2022

Handen på hjärtat, när såg du senast en romantisk komedi om två homosexuella män? Visst, det kom nåt smörigt på Netflix till jul häromåret. Och Jim Carrey spelade ju gay med Ewan McGregor. Räknas ”Love, Simon” eller är det mer en komma-ut-film?

 

Romcoms med gaytema - speciellt från en stor studio - går att räkna på en hand. Det gör att ”Bros” känns lite extra välkommen i genren. Skönt också att den faktiskt är hysteriskt rolig och även relativt romantisk, värdig att bära Judd Apatows (”This is 40”) och Nicholas Stollers (”Bad Neighbours”) namn. Men det här är inte bara något krasst påfund av två straighta snubbar för att tjäna rosa pengar. Idén kommer från komikern Billy Eichner, själv öppet gay och stolt romcom-konsument, men även något trött på att matas med samma heteronormativa historier om och om igen. Det är på tiden att bögarna får sin egna version, tyckte han, och han hade inte fel.

 

”När Harry mötte Sally” och ”Du har mail” får stå åt sidan nu. När den romantiska komedin går in i 2020-talet är tanken att minoriteter ska få berätta sina egna historier. Eichners manus lånar från egna upplevelser, kryddade med bittra reflektioner över vardagen för en cis-bög i modern tid. Den straighta publiken får lära sig mer än de kanske ville veta om gayorgier, poppers och butt pics - och varför det är så svårt att hitta och behålla en vettig karl i den ytliga bögvärlden.

 

Billy Eichner spelar själv även huvudrollen som Bobby, en entreprenöriell, intelligent och hopplöst singel man runt 40. Bobby driver en podcast som låter honom vädra intellektuella funderingar kring queer historia, och leder bygget av ett nytt HBTQ-museum. Känslor, dem håller han helst på en armlängds avstånd och kärlekslivet är begränsat till stela Grindr-ligg.

 

Men när han möter hunkige Aaron (Luke MacFarlane) på dansgolvet händer det något. Bobby verkar ha övergett tanken på tvåsamhet för längesen, och det fånleende muskelpaketet Aaron känns spontant inte som pojkvänsmaterial. En oförklarlig gnista går dock inte att förneka. Är det kärlek i luften?

 

Filmen prickar in flera konventioner som känns igen från annat i genren. Vita, snygga och privilegierade huvudpersoner som får varann mot alla odds? Check. Och ingen tvivlar väl på ett lyckligt slut? Men en skön humor och älskvärda karaktärer, det är det som gör hela skillnaden. En dos cynism och en vuxen ton (svordomar och sexscener haglar) skadar inte heller, och bäddar för en del dråpliga scener när killarnas något tafatta förhållande börjar att ta fart.

 

Och visst, när tårarna samlas i Luke MacFarlanes ögon mot slutet kan det kännas som en sån där otroligt cheesy och smetig Hallmark-romans - en typ av film som ”Bros” för övrigt gärna driver med. ”Bros” är inte immun mot de brister och klyschor som en kritisk tittare lätt kan hitta i denna genre.

 

Klassiska romantiska komedier speglas i Eichners manus, men här finns också något onekligen ärligt och äkta. Det blir oväntat känslosamt mellan varven, som när Bobby håller sin långa monolog över hur han är trött på att låtsas vara någon han inte är. En fin och betydelsefull scen som får ta sin tid, och som säger vad många HBTQ-tittare lär känna igen sig i.

 

Rörd blir jag även när man skiner ljus på HBTQ-historiens osjungna hjältar. Bobbys arbete med queer-utställningar visar sig vara en perfekt ursäkt att undervisa publiken, gay som straight, om pionjärer och romanser som suddats ut ur historieböckerna (även om det går att debattera om Abraham Lincoln verkligen var smygbög).

 

Mångfaldskvoten uppfylls med en rad färgstarka biroller som täcker HBTQAI och hela alfabetet, utan att det någonsin känns påtvingat (eller "woke", som trollen gillar att säga). Dessutom är varenda skådespelare i filmen öppet gay - ett tydligt ställningstagande som varit målet för detta projekt sedan dag ett.

 

Det här känns både välbekant och uppfriskande nytt och inkluderande, iallafall för att vara en storfilm från Hollywood. Ur den synvinkeln kan ”Bros” förhoppningsvis bli filmen som slår in några dörrar och krossar glastak, för att släppa fram fler homohistorier - och positiva sådana. Straighta män som spelar ledsna cowboys har redan fått sin tid i rampljuset.