Brúðguminn 2008

“Brudguminn” eller Brudgummen som vi skulle säga på svenska är regisserad av den Isländske regissören Baltasar Kormákur och utspelar sig på den lilla ön Flatley på Island. I skapandet av denna film har Baltasar Kormákur hämtat inspiration från Anton Tjechov pjäs “Ivanov”, vilket märks genom hela filmen och inte minst genom att huvudkaraktärens hustru, Anna, har samma namn i “Ivanov” som i “Brudguminn”.

Filmen handlar om Jón (Hilmir Snær Guðnason) och är strukturerad på det sättet att man får följa Jón från två olika tidpunkter i hans liv.  En av dem, som börjar i filmens inledning, är dagen innan Jón ska gifta sig med Þóra (Laufey Elíasdóttir). Den andra är livet han levt innan tillsammans med sin mentalsjuke hustru Anna (Margrét Vilhjálmsdóttir). Jón arbetar som lärare och är trött på sitt liv, sitt jobb och sin fru (Anna) men lyckas på något sätt efter vissa omständigheter återfå livsglädjen genom en elev från hans klass (Þóra, kvinnan han ska gifta sig med i filmens inledning). Detta blir början på den svåra vägen till att hitta lyckan i sig själv, som även blir temat på hela filmen.

På den lilla ön Flatley där de är bosatta vimlar det med riktiga original. Det finns den stora, tjocka, skojfriske myspappan med drömmar som aldrig blev till verklighet, vi har hans gnälliga, skrikiga fru, en dunderknasig bonde/fyllo och till sist den galne tjocka hetsiga kompisen, typ som Sven Melanders roll i “Sällskapsresan”. Personporträtten är både realistiskt trovärdiga och tillskruvade karikatyrer, vilket i sin tur gör dom intressanta.

“Brudguminn” ger blandade intryck då den ena sekunden är allvarlig och stillsam och den andra sekunden skojfrisk och tokig. Det blandas frisk mellan romantisk komedi och slapstick-humor men landar tillslut vid allvarligt och inte alls särskilt rolig. Men det som blir lite frustrerande genom hela filmen är hur kvinnorna betraktas som korkade, mentalsjuka när männen porträtteras som djupa och svåra. Det finns en viss “kvinnor förstår inte oss manliga män”-känsla genom hela filmen. De män som medverkar i filmen är alla smått ansvarslösa, berusade, små herrar och får genom filmen ordentligt med manlig kvalitétstid där de kan diskutera sina otroligt svåra livsproblem. 

Kanske är det just det här regissören vill? Att man helt enkelt inte tycka om huvudkaraktären och hans sätt att tänka/leva? Jag kan då i slutändan inte säga att jag inte alls sympatiserar med honom eller med den kvinna kan ska gifta sig med.

Vare sig det är en bra fotograf eller endast ett otroligt vackert landskap på Island så blir jag glatt överraskad över hur snygg filmen är. Just det faktumet att fotot var så fantastiskt och att männen (om man har lite distans) bjuder på underhållande komik tycker jag gör denna film värd att se!