Buffalo '66 1998

Det är den gamla vanliga historien. Pojke möter flicka. Pojke och flicka avskyr varandra omedelbart. Pojke tvingar under våldshot flickan att utge sig för att vara hans fru i ett improviserat och fåfängt försök att övertyga sina föräldrar om att han har fört en normal tillvaro de senaste åren - och inte suttit i fängelse för att betala av en spelskuld till en kallblodig bookmaker. Föräldrarna är fullständigt likgiltiga inför sin son. Flicka går helt in i rollen som kärleksfull hustru och spelar över något alldeles vanvettigt. Hon blir också gradvis mer och mer förtjust i pojken. Det är högst oklart varför. Denna miserabla gestalt är fylld av så mycket skam och missriktad ilska att han får för sig att han ska döda den amerikanska fotbollsspelare som med en missad straffspark indirekt skuldsatte honom. För första gången i sitt liv är kärleken tillgänglig för pojken, men bara om han släpper det förflutna och vågar blotta sin osäkerhet.

Efter att ha nått varierande grader av framgång som musiker, målare, modell, kändishipster och tämligen ensidig men kultförklarad skådespelare blev Vincent Gallo auteur med ”Buffalo 66”. Året var 1998. Fem år senare skulle hans andra långfilm ”The Brown Bunny” bli utbuad av Cannespubliken och lustmördad av ikoniske filmkritikern Roger Ebert, som med många andra vände sig emot en tio minuter lång icke-simulerad sekvens där Chloe Sevigny utför oralsex på Gallos karaktär. Vincent Gallo framförde som ett svar på kritiken att Roger Ebert var en fet gris. Denne turnerade elegant den allt annat än subtila förolämpningen: "Jag må vara fet, men en dag kommer jag att vara smal. Vincent Gallo kommer alltid att förbli regissören till The Brown Bunny."

Den logiken är svår att argumentera mot (inte för att Gallo inte försökte), men det är värt att påpeka att Vincent Gallo också kommer att förbli regissören till ”Buffalo 66”, som mottogs mycket väl när den kom. 

Det är en film som har många likheter med Vincents Gallos mediepersona: Tjurig, egensinnig, svårt humoristisk och genomtänkt fulsnygg. Att skilja historien från upphovsmannens biografi är meningslöst. ”Buffalo 66” var Gallos uttalade uppgörelse med en barndom som dominerades av utanförskap och en despotisk fader. Ben Gazarra gör den gubben briljant. Angelica Huston är minst lika bra i rollen som den fotbollsbesatta, disträa modern som inte minns att hennes egen son är akut allergisk mot choklad.

Själv tycks Vincent Gallo i ”Buffalo 66” spela en snäppet vresigare och mer depressiv version av Vincent Gallo. Det får väl sägas vara hans paradnummer i skådespelarsammanhang, där han inte har gjort sig känd för något överdrivet brett register. Här funkar de vresiga manéren extra bra eftersom Christina Ricci i rollen som steppdansösen Laura hjälper till att skapa en tragikomisk och laddad dynamik. Jag skulle hävda att Ricci aldrig har varit bättre än här, även om priset var högt. Hon har efteråt sagt i intervjuer att inspelningen var fruktansvärd eftersom Gallos regimetod var allt annat än ömsint, med drag av regelrätt mobbing när auteuren ansåg att scenen krävde sådana förberedelser. 

Storheten i ”Buffalo 66” är att Gallo och medförfattaren Alison Bagnail vågar släppa in ljus i historien om Billy Brown och Laura istället för att fastna i uppgivenhet. Deras begynnande förälskelse har från början hopplösa odds men framstår ändå som hoppfull ju längre filmen pågår. Samspelet mellan de två huvudrollsinnehavarna är helt renons på klichéer och lyckas vara trovärdigt, humoristiskt och naket på samma gång. 

Gallos egenkomponerande låtar såväl som omsorgsfullt utvald sjuttiotalsmusik från regissörens enorma skivsamling fulländar den estetiska upplevelsen. En spårtitel lyder ”Drowning in Brown”, och så känns det också att se ”Buffalo 66” för första gången. 

Men på andra sidan av allt det bruna spirar hoppet.