Buried 2010

Ryan Reynolds vaknar upp i totalt mörker i tunn luft omgiven av endast sina egna andetag och ljudet från hans skrapande mot träplankorna ovanför.  När ljuset från lågan på hans Zippo-tändare lyser upp rummet inser han att han ligger i  en gammal träkista, inte mycket större än en likkista med enda sällskapet hans tändare, några lysstavar, en fickplunta, en penna och en mobiltelefon med halvfullt batteri. Var är han? Vet någon var han är? Går det att ta sig ut? Det enda han vet helt säkert är att luften i kistan försvinner med varje andetag han tar.

Reynolds spelar Paul Conroy, en amerikansk "contractor" som körde lastbil med köksutrustning åt ett stort internationellt företag i Irak när hans konvoj blev attackerad av irakiska rebeller. Paul slogs medvetslös och blev levande begravd utan sitt viktiga nödnummer. Allt detta får vi veta genom Pauls första resultatlösa men underhållande 911-samtal, en hård känga till hela den amerikanska byråkrati-apparaten. Snart får han ett samtal från sin gisslantagare som vägrar köpa hans oskyldiga historia och förklarar att har två timmar på sig att fixa fram 5 miljoner dollar om han inte vill bli lämnad kvar i jorden för gott.

Jag slänger ut en liten varning redan nu till alla er klaustrofobiker som inte kan stå stilla i en hiss, "Buried" är helt ärligt inte bra för varken era naglar eller mentala välbefinnande. För det här är filmen om gubben i lådan som tar begreppet high concept till en ny nivå - den mest kompakta filmupplevelsen du kan tänka dig med 90 minuter av handsvett, andnöd och till synes ingen väg ut. I det begränsade utrymmet väcks regissören Rodrigo Cortes kreativitet till liv, inte hade jag trott att man någonsin skulle må bra av att vakna upp i en låda, men sett till det hittills minst sagt mediokra filmåret 2010 så är "Buried" ett riktigt efterlängtat filmiskt uppvaknande.

Cortes använder varje Hitchcock-knep han har i rockärmen och lyckas berätta hela historien med grym intensitet genom desperata telefonsamtal medan han med hjälp av de få ljud, ljus (en tändare och en mobil) och kameravinklar man har att tillgå på en pytteliten bostadsyta låta känslan växla mellan skräck, snyftare, politisk thriller och till och med actionfilm. Självklart ska vi inte heller glömma stjärnskottet Reynolds hudnära prestation som tar historien långt bortom de trånga träväggarna till familjerelationer och världspolitik och sen tillbaka hela vägen in i den ensammaste av själar.

Som publik har vi samma obefintliga möjligeter att se och tänka utanför lådan som Paul, vilket  får en att känna sig lika fängslad i biostolen. Och när hans kyliga samtal med FBI handlar mer om att behålla locket på och undvika att skapa en media-cirkus än att lyfta på locket och få honom därifrån väcks tanken på alla dem som ofrivilligt själva fått betala priset för sitt lands smutsiga krig och som tack i bästa fall fått komma hem i en låda.