Bye Bye Boredom 2024

Vi har nog alla varit riktigt uttråkade tonåringar vid något tillfälle. När staden, eller byn, känns som det tråkigaste i hela världen och du behöver en verklighetsflykt för att ens kunna känna dig uppåt. Det är precis så det är för 13-åriga Jackie (Kiwi Casslind). Hennes vardag i det norrländska inlandet tuggar på i en ändlös loop av att ta hand om hästarna, köra EPA-traktorer, ta allehanda droger de kan komma över och kanske viktigast av allt - att göra allt det här ihop med bästa vännen Nova.

 

Under en sorts avskedsfest för en av gängets medlemmar ser kvällen ut att fortlöpa i samma suddiga vardag som det lilla gänget nu är vana vid. Den lokala knarklangaren kommer med små rosa piller med extra tryck i som ska ta kvällen till nya höjder. Men den glada och fnittriga drogdimman övergår nattetid till blinkande sirener och kvar står en förtvivlad och tillika förvirrad Jackie. Verkligheten har kommit ikapp henne och hon vet inte var hon ska ta vägen, vad hon vill eller vems felet egentligen var.

 

Elina Sahlin långfilmsdebuterar med “Bye Bye Boredom”, och det görs helt klart med bravur. Miljöerna är råa, skitiga och mitt tonåriga jag känner stundtals igen mig i Jackies många instängda känslor och tankar. Det är inte ofta jag brukar klaga över att filmer är för korta - snarare tvärtom - men här önskar jag mer. De knappa 1 timme och 16 minuter svischar förbi och jag skulle helst av allt vilja ha ytterligare en halvtimme för att reda ut vad som egentligen har hänt och hur vi går vidare.

 

Filmen i sin helhet är uppdelad i ett ganska tydligt före och efter, eller vad som kallas för efterdyningar av ett liv som slås i spillror. Det finns något tillfälle där vi tappar fart och vi står och stampar på samma plats utan att gå vidare. Jag vill gärna spinna vidare på flera karaktärer, men det får mig åtminstone att sitta som på nålar för att se om den olyckliga vägen som Jackie nu verkar ha valt kan ha något ljus i tunneln.

 

I “Bye Bye Boredom” vinkar vi kanske aldrig hejdå till tristess utan lär oss istället om livets stora, oväntade svängningar. Många fina skådespelarinsatser och relaterbara dialoger (“mamma, du vet ingenting om mitt liv”) hinner vi med och jag kommer helt klart hålla utkik efter var Elina Sahlin och den talangfulla casten kan tänkas ge sig på härnäst.