C'mon C'mon 2021

En småknubbig och ölmagad Joaquin Phoenix (jämfört med hans skelettmagra Joker-roll) spelar här den ogifta radiojournalisten Johnny, som oväntat blir barnvakt åt sin nioåriga systerson Jesse (Woody Norman) då mamman Viv (Gaby Hoffmann) måste ta hand om dennes mentalt ostabila pappa (Scoot McNairy) en tid.

Och det är filmens handling. Inget stort, dramatiskt eller adrenalinhöjande. Filmen rullar framåt i sakta mak medan Johnny och Jesse så sakteliga lär känna varandra igen. Syskonen har nämligen inte setts sedan deras mamma gick bort, och nu måste Johnny jobba på att få tillbaka Jesses förtroende. 

Men Jesse visar sig vara en viljestark liten pojke som mamman uppmuntrar att tycka till och dessutom har väldigt uppriktiga konversationer med, som att berätta att hon gjort en abort. Den överraskade Johnny försöker besvärat vuxenförklara “kvinnans rätt över sin kropp”, en av filmens småroliga scener i det annars så genomgående dunkla och dystra.

Filmen är nämligen helt igenom filmad i svartvitt, ofta underexponerad kvällstid som befäster det melankoliska i filmupplevelsen. Tempot är långsamt med gott om tid att lära känna karaktärerna och ta in det bitvis gammaldags vykortsvackra filmfotot när det dröjer sig kvar över broar och skyskrapor, eller mera sjabbiga, urbana kvarter, ihoplänkade av samma färglösa melankoli.

Inledningen visar klipp ur Detroits stadsbild, där Johnny befinner sig för att intervjua barn om hur de tror att framtiden kommer se ut. Bättre eller sämre? Som gissat få vi höra en hel del tänkvärdheter; positiva, pessimistiska, lillgamla, allvarliga, och några förvånansvärt insiktsfulla beskrivningar av våra mänskliga jag, och vart barnen anser att vi är på väg. 

Platserna i filmen skiftar mellan Los Angeles (där Viv och Jesse bor), New York (där Johnny bor) och New Orleans (dit pappan flyttat) men filmen förs framåt av hur Johnny och Jesse lär känna varandra, så att vi i publiken samtidigt lär känna de båda. Ibland kan det kännas lite som vi tittar på ett köksbänksrealistiskt familjedrama som då och då tar lite väl lätta poänger (för barn är gulliga) men förpackat i ett art-housefilmpaket, ofta ackompanjerat av ledsam, entonig musik.

Berättartonen är dock jämn och fin och regissören Mike Mills har med “C’mon C’mon” hittat en helt egen nisch. Här finns mycket kärlek och ömhet i allt det trista och dystra, och framför allt en vilja att förstå barnen, och försöka göra rätt som förälder eller vuxen. En känslosam scen visar hur lätt ett litet barn kan försvinna i en folkmassa, en sekunds ouppmärksamhet, Johnny snurrar runt och vips är Jesse borta. Vi ser inte ens vad som händer som publik, som har vår fulla uppmärksamhet mot filmrutan.

 

Filmens tema är helt enkelt funderingar över föräldraskap och vår relation med barn.